En ny igen, vem som helst förutom jag
Jag vill inte tro att du ljuger för mig. Men det blir svårare och svårare när det än en gång kommer in någon som går före mig. Jag väntar väl inte på dig, men om saker hade varit annorlunda hade det kunnat vara du och jag som hånglade på fest. Eller på nåt jävla lighthouse.
Jag kollar på bilder på henne på facebook och suckar. Försöker avgöra om hon är vackrare än vad jag är.
Mitt ego vill säga att jag är snyggare, faktiskt ganska så mycket. Och har jag inte fått höra det, tusentals gånger? Av främlingar, av kvinnor, av män, av random personer som går in stolpar medan de är upptagna att stirra på mig?
Jag skäms.
Hur kan jag tänka sådär, det är ju vidrigt. Jag ser hennes ansikte och vill så jävla gärna hitta något fel, något på hennes näsa som skulle kunna få dig att tycka sämre om henne, och mer om mig.
Jag är en hemsk människa. Som att mitt utseende skulle spela någon egentlig roll?
Det finns ändå ingen som blir kär mig. Alla de jag velat vara med har lämnat mig. Jag vet jag låter bitter och det är väl inte helt sant; men de slår mig hårt när jag tror att mitt utseende på något sätt skulle kunna få dig att ändra dig.
Du brukade kalla mig för skönhet på morgonen.
Jag är för naiv, för godtrogen. Jag trodde verkligen att våra stunder var lika magiska för dig som de var för mig, det är därför det är så omöjligt att släppa. Jag har krigat för dig, jag har varit beredd att ge dig ett helt liv, jag har gett upp all stolhet för att få vara nära dig. Om du blir ihop med henne nu är det så tydligt, så tydligt att inte ens jag kan försöka ignorera det. Det är faktiskt så att det är mig du inte vill ha. Det är mig. Och kanske har det varit så hela tiden och kanske har jag aldrig velat se eller ens kännas vid det, men nu har jag inget val. Och när detta är skrivet kanske jag kan försöka bygga upp all den stolhet som jag låtit riva.
Jag gråter inte ens. Det gör knappt ont faktiskt
Kommentarer
Trackback
