Du är så sval. Avundas det hos dig
Har svårt att tänka att det inte är som en film. I spegelsalen på Grand. Du påväg ut ur rummet. Jag på väg in. Min klänning vars långa slits visar benet när jag går. Ditt korta hår som inte rör sig alls trots vinden som kommer av dina snabba steg. Äntligen
möts vi. Det går inte att väja, vi går rakt på varandra. Som i en film. När jag ser dig påväg rakt emot mig går allt plötsligt långsamt. Jag känner hur den här stunden etsas in i mig samtidigt som jag upplever den. Det är utomkroppsligt.
Men sen, när du tittar på mig. Dina gråblåa ögon. Uppspärrade. Jag tittar in i din iris för att försöka se hur stor den är, jag tänker snabbt att desto större den är, desto bättre. Är den stor betyder det att du tycker jag är snygg. Att din kropp försöker
ta in så mycket av mig som möjligt. De är inte så stora, hinner jag tänka. Men det är väldigt ljust här i spegelsalen, kanske är det därför,
Och vi pratar. Du frågar om jag varit nervös. Jag berättar att jag drömt om dig hela natten. En minut känns som hundra år. Varje sekund suger jag in, som om det vore kokain.
Men vi måste avbryta. Jag känner på dig att du vill härifrån. Kanske är det för mycket, om jag känner dig rätt vill du inte känna. Du vill skärma av känslorna, ducka dom, låtsas som
att de inte finns. Jag hinner tänka att jag inte riktigt vet om du ens gillar mig, om du kanske lärt dig att hata mig, eller i alla fall ogilla mig, under den här tiden.
När jag tänker på att jag bara lät dig gå hatar jag mig också.
Kommentarer
Trackback
