toujours

Läser Proust och avsnittet om Madeleine-kakan. Jag har många Madeleine-kakor i mitt liv. Idag på kontoret, en lukt, var det kaffet, kanske, och plötsligt var min tanke på Redbergsplatsen. Vårmornar där, längst med gatan jag inte minns namnet på. Spårvagnar och fågelkvitter, det fanns en park på ett berg precis bakom vårat hus. För att komma hem från hållplatsen kunde man antigen gå över berget, eller runt. Det fanns en odlingsskola i parken, ett integrationsprojekt, där fanns tomater, grönkål, zucchini. Vi kunde följa plantornas utveckling med årstiderna, du ville alltid gå igenom där. Nyfiket och nogrannt kände du på bladen, lät dom ligga mellan tumme och pekfinger, gick nära med ansiktet, som för att kunna se fibrerna. Sökande i blicken, så koncentrerad, jag blev alltid avundsjuk på den enorma värme du gav alla växter. Du krävde aldrig något tillbaka, timmar av pysslande och omplanteringar och duschningar. Ibland blåste du på dom, rötterna blir starkare av det?