Hittar aldrig ut
Du sjunger på f12. Det är människor överallt. Kostymer, små mössor, någon med blått hår och någon med fluga. Vissa ser ut att komma direkt från ett kontor på strandvägen (parker lewis sjunger ingen sång jag kan förstå har någonsin skrivits på Strandvägen).
Andra är så hippa i sina skinnjackor och skjortor att det ser ut som att de snart ska sprängas av självmedvetenhet.
Jag känner mig snygg, och jag ser hur folk stirrar. Jag kan inte ta ögonkontakt med någon av det manliga könet utan att de tar det som en invit.
Men självförtroendet dalar när jag ser dig sjunga. Du blundar, tittar, möter ögon som dreglar och vänder dig ibland om mot trummisen. Spänner käken, ser koncentrerad ut. Regnet öser ner över seglet som är uppspänt över terassen. På den lilla ytan är det trångt och kvavt och min cigarettrök stannar en lång stund i luften framför mig.
Jag tänker på alla gånger jag kysst dig och alla gånger du tagit tag i mitt hår. Det känns så främmande när du står där och sjunger, just där är vi nästan totala främlingar. Alla tjejer som står och avgudar dig får mig nästan att bli svartsjuk, som att du skulle vara min. Jag dödar mig själv med tankar på min oduglighet. Du dödar mig med din röst ditt hår din flackande blick. Regnet som aldrig slutar falla dödar de nykomna människornas hår och smink. Stockholm är förödande och jag har aldrig mått så dåligt som jag gör här och heller aldrig så bra. Jag letar passion hos dig, jag letar bekräftelse och kyssar och löften jag vet att du aldrig kommer uttala. Ändå kan jag aldrig sluta leta.
Kommentarer
Trackback
