Det är nästan vant nu, jag känner mig hemma i hans hem. Jag har duschat i hans dusch jag har badat i hans armar jag har kysst hans mage, ben, armar och hals. "När ska vi gifta oss?" Frågar han på skämt. Jag skrattar, men det pirrar något ofantligt i mig. Han skämtar men jag vet inte om jag förstår hans skämt. Var är allvaret? Vill jag fråga. Det finns alldeles för lite allvar i min vardag.