Vem läser?
Jag är ömklig. Du påpekar det, trött i telefon långt bort.
Dagarna är korta och kvällarna väldigt långa och ensamma. Jag trivs inte med att vara ensam, jag vill somna i din famn och vakna i den och gråta i den. Du tycker inte om när jag gråter, du gäspar. Kanske kan du inte förstå mina tårar, kanske vill du inte. Det är livsviktigt för mig, bekräftelse! Åh din bekräftelse. Helst på dansgolvet för du är så jävla snygg då och bredvid dig känner jag mig viktig, vacker.
Jag vet inte hur det är att inte vara kär. Pulsen varm i öron och mage, för visst är den alltid där? Vi är gitarrer & bas, trummor och hat, död och evigt mörker, david bowie I love you (since I was six) och alla deppiga låtar med nick cave.
Ibland trasas jag sönder och samman, häromkvällen dansade jag till hot chip på en fest med utsikt över älvsborgsbron och älven och hisingen långt bort fast nära på andra sidan. Den påminde mig om västerbron en ljummen julinatt i sällskap men någon som bara lockar fram skratt i mig. Du lockar fram tårar och kanske är det så det ska vara, bitteljuvt. Så starkt att det trasar sönder själ och hjärta och tankar.
Kan inte hjälpa att tänka på en disktrasa, blöt och frodig. Efter en natt hängandes över kranen torr och hård, lite som sandpapper, eller kartong.
Säkert, Annika Norlin, har en gammal demo-låt som heter faller isär. Jag älskar den, varje ord, så simpla och så rätta och bara så rakt in i hjärtat. En del som etsat sig fast i mig;
Jag höll dig när du föll på nyår skulle du göra samma sak?
Du är med mig för det är så lätt
men det är inte lätt att vara jag och veta att du är med mig för att jag inte är svår!
Jag vill inte förställa mig, egentligen vill jag bara att alla ska älska mig precis så som jag är. Så eländig och ömklig som jag faktiskt är, så ledsen och så hypokondrisk och ångestfull och ibland så ful och finnig som jag är. Jag är inte särskilt förtjust i dramatik, det är dramatiken som verkar vara förtjust i mig. Ett lugnt liv en lugn helg med någon som jag älskar och som älskar mig tillbaka, det skulle räcka. Sedan skulle jag inte klaga mer.
Det är ju så jävla lätt, är det inte det?
Jag är född i en mall. Jag befinner mig mellan schablonen över hur en kvinna bör vara, och hur jag faktiskt är.
Ibland är det helt fruktansvärt hopplöst.
När männen på klubben tar tag i mig och skrattar. Runt midjan, över rumpan.
Jag tillhör alla,
Varje gång går något sönder inuti, de tar med sig något litet.
Annika Norlin har en annan låt då hon sjunger; de jävlarna ska skjutas
Fryser. Hösten drar in som en dementor över landet och suger ut allt som är fint och varmt och kul.
Ibland får jag för mig att jag inte finns, tillräckligt länge i sängen och jag tror att jag inte mer finns. Sedan vibrerar det på nattduksbordet.
4 nov 2013 07:53
En ny dag gryr, Agnes.
En ny dag gryr, Agnes.
Full av möjligheter.
Kommentarer
Postat av: Hjärtattack
Jag läser (jag markerar alla rubriker så att jag kan läsa dem också, även om jag har börjat tröttna på det). Du skriver fint.
Trackback
