toujours

Precis som jag dog av sorg och olycka dör jag nu av lycka. Skrattet fastnar liksom i halsen för att det är så starkt. Jag står ensam i mitt rum mitt i natten, på golvet ligger mina kläder och på skivhyllan står bowie och selecter plattorna. På väggen mittemot finns en gammal strand poster. Jag står svartklädd på golvet, i mammas skjorta och uppsatt hår, och jag vrider mig, jag plågas av lycka. Den är fantastisk, påtaglig i all sin enkelhet. Elektricitet vill jag beskriva det som, den åker förbi varenda del och jag skulle kunna lägga mig på golvet om det inte vore så förknippat med ångest. MEN det är lite paradoxalt! För all den glädje jag känner för med sig en ångest, såklart, och jag vågar inte närma mig den. Fast jag är en känslomänniska, som ni vet. Känslorna styr mig och stormar i mig. Det finns inget litet, inget lagom i mina känslor. Bara stort och stormande.