björn olsson
Ibland kommer det till mig, som när jag ser min mormors sockor på dina fötter på en efterfest en natt i februari.
Eller när jag öppnar iPhoto. Eller ibland när jag äter en rostmacka.
Och så kan det gå dagar, veckor, utan att du finns där.
Sen kommer ett litet minne, en kort suddig sekvens av något du sa en gång för hundra år sedan.
En kyss du gav mig någonstans.
Och vet ni vad...
Det gör inte ont. Minnena kommer inte över mig som knivar. Jag vill inte gråta. Tvärtom jag vill skratta.
För du är fin. Kanske det finaste. Och du gör inte ont! INTE ONT!
Kommentarer
Trackback
