En solsemester ett liv senare
Första gången jag lärde mig om begär var jag 18 år och befann mig i det hus som jag år senare skulle komma att betrakta som något utav ett andra hem. I mina tidiga tonår hade jag slukat filmer, musik och böcker som med enkla och svåra ord försökt förklara begäret. Jag trodde jag visste allt om kärlek och hur den ter sig, jag visste hur det skulle kännas i magen, att det skulle vara svårt att äta och sova, att man skulle bli yrslig och fnittrig. Jag törstade efter den, all kultur jag slukat fick mig att tro att begäret och kärleken var meningen med tillvaron.
Men natten begärets storhet och hänsynslöshet verkligen slog omkull mig var en tyst majkväll i en liten säng i ett svalt hus på en ö, en ö med vidsträckta åkrar och höbalar uppradade längst vägkanten. Vi gick och la oss den kvällen nyktra och nervösa inför varandra. Jag tyckte inte om min kropp utan kläder, men dina händer behandlade den som om den var den finaste av kroppar. Kanske kunde jag för första gången slappna av. Kanske tog min intensiva lust och kärlek för dig över alla orostankar över att inte duga, inte räcka till eller inte vara tillräckligt snygg.
Som den uppfyllde mig. Jag sprängdes och föddes på nytt. Jag ville spendera varje vaken minut i den sängen, i det huset i de armarna, invirad i de benen och framför de ögonen. Jag tänkte aldrig att det var då jag förstod, för det gick inte att tänka. Det fanns bara ett omåttligt begär efter mer och en förtvivlad önskan om att kunna stanna tiden.
