Vad spelar det för jävla roll om det inte kan bli vi någon gång
En eftermiddag i slutet av augusti ses vi för sista gången. Solen skiner och Hornsgatan har aldrig varit finare, se, det här är Stockholms vackraste gata säger du och vänder blicken uppåt mot de gamla husfasaderna.
Men jag ser bara din profil, och den får mig att vilja utbrista; Se! Stockholms vackraste man! För solen gör att jag ser dig i motljus och strålarna letar sig genom dina lockar och ner på jackan. Dina ögon, det ena grönt och det andra brunt, är mer framträdande än någonsin och jag tänker att en människa med sådana ögon är ämnad för stordåd. Som Bowie.
Det är som gjort för en nostalgiurladdning, du och jag och alla resor, alla minnen, alla människor alla kläder alla skivor alla filmer och serier vi har avverkat! Tillsammans, det bästa av team. Känslorna är svindlande och jag får höjdskräck när jag står själv på Katarinavägen och ser ut över Gröna Lund. Så litet nöjesfältet är, så puttigt i jämförelse med Tivoli i Köpenhamn eller Euro Disney i Paris. Men Gröna Lund är pittoreskt, det har historia, det finns en nostalgi i det lilla nöjesfältet som tusentals turister avgudar varje dag.
Jag älskar Stockholm så att det gör ont.
Kommentarer
Trackback
