toujours

Har börjat tycka att det känns okej att gå ifrån dig på kvällarna, det känns okej att åka hem själv, somna själv och vakna själv. Jag klarar det och ibland tänker jag inte ens på det. Det känns okej att hälsa i förbifarten, att inte prata i telefon varje dag eller ens smsa. Det är okej, det gör inte ont längre.

Men när jag ser dig sitta och prata med henne, då finns det inget i hela världen som är okej längre. Allt blir svart och jag mår illa, ser hur du ler, lyser och rör om i håret med handen. Det är så äckligt tydligt vad som pågår och det gör mig galen, kan inte fokusera på något. Vill bara springa därifrån för att slippa se det, det värker i varje kroppsdel. Så jag undrar när, NÄR kommer sådant att kännas okej? För just nu känns det mest som att jag går sönder.