Är på landet
Är på landet. På grusvägen ligger döda soltorkade ormar. Eller rester från vad som en gång var en orm. Jag cyklar upp för en lång backe på väg till huset från stan. Tittar ut över det tysta tomma landskapet, och tänker inget händer här. Sen så tänker jag på dig. Det gör jag jämt, nästan, förutom när andra saker kommer i vägen. Men jag kommer alltid tillbaka till dig fast jag hela tiden försöker tänka på annat. Ibland tränger jag iväg tankarna, men det orkar jag inte nu. I mitten av backen får jag stanna och leda cykeln, benen värker av mjölksyra och min fula äckliga fleecetröja är blöt av svett. Rumpan värker.
Så tänker jag på när du var här, eller när vi var i huset ensamma en helg. Ingen av oss hade körkort så vi fick turas om att skjutsa varandra in till stan. Det är väl egentligen inget speciellt med det minnet, om man bortser från hur nykära vi var. Allt hade mening, allt var vackert. Aldrig har den här skithålan varit så fin, så nostalgisk, som när jag fick berätta om min uppväxt här, för dig. På tillbakavägen till huset stannade vi i backen jag står i nu. Himlen var molnfri och det var en varm dag i maj, du skulle ta studenten om bara några veckor, tror jag. Jag fotade dig när du håller i cykeln och du ler, tar i från fötterna. Kanske skrattar du lite eller så är du bara löjligt lycklig. Du var så fruktansvärt vacker. Sen sätter du en liten blomma i mitt hår och fotar mig.
Nu står jag här i den här förbannade backen igen. 2,5 år senare nästan. Det finns inget vackert i det, himlen är grå, det blåser, mitt hår är fett, min röv värker, och svetten rinner överallt. Landskapet är dött. Det blåser inte ens. För mig känns lyckan det minnet är förknippat med som något jag aldrig någonsin kommer få känna på igen. Den känns omöjlig. Jag börjar gråta lite, för bilden vill inte försvinna ur mina jävla tankar. Piss. Skit. Helvete. Lämna mig ifred nu.
