toujours

Jag försökte leva på spillror av en liten kärlek. Till dig brukar jag säga att jag var kärlekskrank, för det var jag. Hela kroppen brann så förtvivlat efter någonting äkta. Jag trodde nog att det fanns där, i ett litet fult kök i Huvudsta.

Kanske för att han lurades så med en BD tröja. Eller kanske för att vi hade druckit folköl eller för att det är lätt att kyssa någon man kysst förut och så himla mycket bättre att sova två än en.

Men egentligen så fanns du. Som var något, något jag inte alls visste var det var. Jag satt mittemot dig på tunnelbanan till Huvudsta och jag såg hur dina ögon blänkte när de tittade på mina lockar. Utan att veta varför så blev jag blyg, det kändes som att du kunde se mitt lilla hjärta slå där inne. Du sa:

Jag svarade något, du fortsatte att titta. Det är konstigt hur jag kan minnas varenda liten komplimang du någonsin har gett mig (se kapitel 3). Jag ser bilden av dig sittande rakt framför mig i den gula tunnelbanevagnen, leendes med en lock som fallit ner i pannan och en folköl i handen. Tillslut blev jag generad och försökte få kontakt med någon annan i vagnen.

Ibland, eller allt som oftast blir inte saker som man tänkt sig. Den där dumma kvällen i Huvudsta började jag något som i själva verket redan var avslutat för längesen. Det var något som brann inom mig den våren, som värkte och längtade, något som ville hitta hem. Jag tänkte nog inte så mycket på dig först, för du var inte min att tänka på, du var någon annans (det är underligt hur människor kan tillhöra någon annan människa rent kärleksmässigt fast ändå helt letandes efter kärlek).

Det som jag började som jag trodde skulle bli en lösning blev bara ännu ett problem. Men en kväll ringde han och sa till mig att du. Att du.... Jag höll andan när han berättade och hjärtat slog så snabbt att man aldrig hade kunnat räkna slagen. Sen blev det lite dimmigt framför ögonen nästan.

Jag förstod ju givetvis varför jag reagerade som jag gjorde, men skrattade åt rösten i telefonen och försökte avfärda.