toujours

Det regnar lite, och är kallt. Som att hösten försöker förklä sig i gröna löv, fast han finns ändå där.

Jag tänker, på vänner som kanske glömmer för lätt och som man inte får chans att påminna och vänner som jag glömmer bort att ringa fast som jag ändå älskar in i döden. Jag är så lat. Jag har så lätt att sväva bort eftersom att ja, det är lätt. Jag är ego också.

Och jag är kär. Jag har aldrig känt såhär innan, det är stort. Man tror att man vet så mycket om hur allt känns och hur allt är även fast man bara har levt i ynka 18 år, så är det nästan som att man får en smäll på käften och en glödlampa tänds och det där klassiska "ahaaa":et spelas högt. Alla på tunnelbanan hör.

Dina föräldrar hör det inte.

Om det känns i kärlek tusenmiljonertriljoners gånger mer än det någonsin gjort innan, kommer det smärta efteråt tusenmiljonertriljoners gånger mer än det någonsin gjort innan också? Är det något man får på köpet?

Fast så ska man ju inte tänka.