toujours

Det är så konstigt med er. När mina tankar äntligen har hunnit sväva till nya håll så kommer ni, smygandes, ringades, facebook-inboxandes. Det är så konstigt med livet, ibland känns det som att du motarbetar mig.

Jag älskar tomma lägenheter på kvällen. Sen kväll, med bara en liten lampa i fönstret som lyser. Man ställer sig och ser ner på gatan, den är fortfarande livlig eftersom det är stockholm. Är det sommar öppnar man kanske fönstret och så blåser det lite lätt, en hårslinga hamnar framför ögonen. Det ska vara helt tomt och släkt i resten av lägenheten, den ska tro att man inte är där. Så tyst är det. Det är rätt mörkt också, men dina ögon lyser så jag ser dig hela tiden. Fast du känns mest, du känns mycket mer än du syns.