toujours

Det var svart ute. Vi satt i din mammas lilla bil och höll varandras händer. Utanför fönstren lös lysrör och rödljus upp gatorna som annars hade varit så mörka. På din befallning satte din mamma på en skiva med en man som sjöng om ett UFO. Det var ett förtrollande vackert pianospel och jag kunde inte, fast du gav mig så många gissningar, komma på vem det var.

Långt senare när jag hade sett en broschyr med en clown på erat badrumsgolv och din mamma berättat för mig hur det låg till, visste jag vem han var. Jag undrade om mörkret den där kvällen hade något med ditt tillstånd att göra.

Sen fick jag reda på att det inte var mörkret just den kvällen som gjorde det, utan att varje kväll därefter var ännu mörkare.

Efter många pauser och ännu fler tårar på telefon passerade tiden förbi oss. Kvällarna blev ljusare och vi fann andra händer att hålla i. Jag hörde hela tiden ljudet av en basketboll mot gymnastiksalsgolv i mitt i huvud, hade jag läst broschyren? Var du sjuk? Var fanns botemedlet?
Min kropp värkte. Jag låg uppe och undrade om din också gjorde det, värkte i takt med basketbollen. Jag är inte viktig, det handlar inte om mig. I vår berättelse är du huvudpersonen och jag berättaren.

Jag fick känna doften av din hud igen. Din mamma var inte hemma och du såg en film. Jag såg bara dig. Tåget var inställt och kanske var det med mening! För oss! Vi var gröna i mellan dina lakan och jag fann att min kropp värkte igen. Den värkte i takt med dina hjärtslag och inte basketbollen, allt var så annorlunda nu.. Värkte din kropp också? Du andades i mitt öra.

Varför var inte tåget inställt nästa dag också.

Jag trodde blint på att vår historia inte är lik någon annans. Att våra band inte går att klippa av, att inget någonsin skulle värka så mycket i mig som du. Är det en illusion? Är du mitt tidsfördriv? Har vi slitit ut varandra?

Tåget stannar i Stockholm den här gången. Du har varit på andra sidan atlanten och är gladare. Allt är så stort där, säger du, så stort.

Jag ville helst av allt känna lite på dina läppar men det gick inte. Det var en sommarkväll och du bankade på min port, flera gånger och hårt. Visst är inte vår historia lik någon annans nu!

Jag öppnade porten och in kom du som så många gånger förut. Luften runt om oss hade stannat och du var som en magnet. I grön jacka och ljus lugg stod du mot väggen och dina ögon glänste, de glänste och glänste och slet i mig. Slet mig i tusen bitar för att sedan lappa ihop mig igen.