toujours

Jag ska brinna. För min egna skull, ska jag brinna. Springa över trottoarer och njuta av de sista stegen i mitt sjuttonåriga år. För jag är ung, det är nu eller aldrig. Och jag tycker också om när ni ler mitt under en kyss även om jag inte joinar facebookgrupper. Det är för fint, för hemligt, för pivat.
Jag tror att jag lyssnar för mycket på dödsmusik. Kanske sporrar det till mer liv. Jag ska leva nu, jag ska brinna, för min egna skull. Jag ska åka buss och flygplan och tunnelbana och taxi och jag ska dansa i neonljus och det ska snurra. Jag ska snurra. Alldeles ensam står jag, på mina långa svarta ben.

Det tar inte slut. Jag tror inte på slut, jag tror inte på döden. Jag tror inte på evighet. Jag tror på dans och alkohol. Jag tror på små små stunder av lycka, av pirr, av berusning. Imorgon är jag någon annan! Då finns inte ni. Ni tre.
Ni två.
Du. Dudududududududuudududu.

I slutet är vi alla ensamma. Men om man inte finns kan man inte heller vara ensam. Är det då bättre att inte vara vid liv. Jag vill så gärna leva. Mitt sjuttonåriga jag ska leva precis som i låtarna, det ska vara som i when we were winning och inte mannen i den vita hatten.
Tonårsromantik.
Tonårstragik.