lalalala I walk the line
Det är något som rasar inuti mig. En lavin som börjar någonstans i bröstkorgen och sakta tar sig ner till fotknölarna. Iskall och explosionsartad. Den för med sig hjärtat och andningen, magen och alla andra organ.
Hjärnan stannar kvar på sin piedestal. Tyvärr, skulle jag säga, eftersom att allt annat inom har rasat så kan jag fortfarande gå, stå och leva. Minnen är kvar. Tydligare nu än någonsin känns det som.
Kommentarer
Trackback
