toujours

Jag vill inte visa er urdrag ur min dagbok. Jag kan nämligen inte skriva, speciellt inte när jag bara skriver för mig själv. Det är tuschpennor och låtar och låttexter och pojknamn. Ja speciellt det, pojknamn. Alldeles för många för att det ska vara okej. Jag undrar ofta om jag bara låter er vara ett objekt för min löjliga kärleksbesatthet. Det började så tidigt och nu kan jag inte sluta. Fast det är på ett djupare sätt, ett sätt som går längre in. Det är inte bara namn skrivna i tusch på tunna dagboksblad. Ibland önskar jag att det var det.