please
Tänker på alla de gånger som mitt rum varit vårt universum. Alla de gånger då det inte funnits något annat, de gånger då världen suddats ut och vi har bara sett varanadra. Rullgardinerna nerdragna och tv:n på men det spelar ingen roll. Det var aldrig tänkt att det skulle kännas så, det hände bara.
Som att stå på scen, förstår du? När man är så närvarande att det inte existerar något annat! Man förstår det aldrig förrän efteråt.
Nu sitter jag här så medveten om världen runt omkring mig och lyssnar på zoey deschanels röst när hon sjunger "I don't like you but I love you" och tänker på alla de ställen jag skulle kunna vara på istället.
När jag faktiskt sitter mitt i vårat gamla universum.
Som att stå på scen, förstår du? När man är så närvarande att det inte existerar något annat! Man förstår det aldrig förrän efteråt.
Nu sitter jag här så medveten om världen runt omkring mig och lyssnar på zoey deschanels röst när hon sjunger "I don't like you but I love you" och tänker på alla de ställen jag skulle kunna vara på istället.
När jag faktiskt sitter mitt i vårat gamla universum.
Kommentarer
Trackback
