toujours

Idag grät jag. Det var inte för att jag kommer sakna min klass så mycket, eller skolan, eller själva Mariefred. Nej, det kommer jag klara mig hur bra som helst utan faktiskt. Men när Anna Malmrot kramade om mig och sa; "Jag kommer att sakna dig, gumman" kändes det nästan som att någonting brast inuti mig. Hon menade verkligen det hon sa, det hördes och liksom på något sätt.. Svårt att förklara utan att låta som en fullständig mes, men orden fick mig att inse att det är slut nu. Tryggheten som jag har levt i de senaste 9 åren går jag ifrån nu.
Anna är så underbar , så bäst, och hon är den enda jag önskar att jag kunde ta med till Södra.

Jag orkade inte ens stanna efter det.
Ett nytt liv börjar i Augusti. Läskigt men underbart!