toujours

Idag när jag satt på tåget kom en såndär, biljettkontrollant (?). Alltså inte en konduktör utan den andra, som kollar något. Jag brukar nästan minst en gång i månaden stöta på dessa, biljettkontrollanter, och alltid frågar de efter leg. Och alltid svarar jag att nej, jag har inget leg.
För det mesta är de snälla men stränga, de läxar upp mig och säger att om jag skulle tappa min biljett kan vem som helst ta det och använda det. Ibland suckar de och fortsätter, eller hotar med att ringa mina föräldrar.

Åter till idag. Jag sov djupt och gott när jag hörde en mansröst försiktigt säga, "ursäkta". Jag vaknar, öpnnar ögonen men är fortfarande sömnig. Han ser urskuldrande på mig och säger att han behöver titta på biljetten, frågar sedan efter leg, och jag säger bara nej.
Men nu till det värsta eller bästa. Först blinkar han åt mig, SEDAN rör han min hand alldeles för länge och ger mig ett blygt leende. Jag blir så förvånad man kan bli när man är nyvaken, och förstår inte riktigt denna plötsliga vändning vårat möte fått.
"Eeeh" klämmer jag ur mig och flyttar på handen. "Det är lugnt" säger han och går. När han gått försöker jag gissa på hur gammal han kan ha varit, 20, 25 kanske? Han var inte slemmig iallafall. Lite kanske.
Det var då något nytt, hinner jag tänka innan jag åter lutar huvudet mot fönstret och somnar.

Oh, oh, Chéri - Francoise Hardy