toujours

Jag har fått en tåg-kompis.
Jag har ingen aning om vad han heter, fast vi har åkt tillsammans i flera månader.
Han är en liten kille som går i fyran (också i ljuvliga mariefredsskolan, vilken han verka tycka är guds gåva till mänskligheten) med skilda föräldrar. Pappan bor i Stockholm och mamman i Quecksta, så var tredje vecka (eller nåt sånt) pendlar han från Stockholm till Mariefred. SOM JAG!
Men, var jag vill komma är att han är sådär lill-vuxen. Läser Metro och förklarar världsvant för mig hur jag ska göra med pendlarkortet. Går upp klockan 6 på morgonen (frivilligt) och åker tunnelbana från ropsten (ensam och frivilligt) till t-centralen, tar sedan tåget från t-centralen till Mariefred för att gå i skolan! (FRIVILLIGT) I våran kassa skola! Jag har verkligen inte hjärta att säga byt medan du kan, till honom.
Iallafall så tycker jag att detta är ganska imponerande för att vara en tioåring.

Tyvärr börjar vårat tågande (haha, tågande) gå överstyr. Numera försöker jag sätta mig lite undangömt så att han inte ska hitta mig. Hukar inklämd i ett hörn bakom någon stor kille, sätter mig på övervåningen där det nästan alltid är fullt. Men det är inte så att jag inte tycker om hans sällskap, jag tycker bara bättre om lite ensamhet. Det är faktiskt ganska krävande att åka med honom, då jag måste nicka, svara och fråga honom saker hela tiden (annars pratar han rakt ut, i tron om att jag lyssnar och det är värre). Så jag försöker alltså lite diskret att undvika honom.
UTAN RESULTAT, han lyckas aalltid hitta mig. Efter att tåget har åkt några minuter, och nästan är framme i Flemingsberg kommer han släntrandes med sin Kalle Anka väska. Det syns på långa vägar att han har letat igenom hela tåget efter mig..
- HEEJ AGNES, sitter du här?! säger han sedan i ton som ska verka "nämen-stötte-jag-på-dig-här"-aktigt. Jag, som får hemskt ont i hjärtat av att se hans genuina leende pressar fram ett jag också, dock inte lika naturligt.
- Heej..du. Sedan ger han sätet brevid mig onda ögat och jag tvingas pressa ner mina väskor vid fötterna.
Jag kan inte ignorera honom, han är ju så söt och snäll och allt det där. Men det är något hos honom som bara är för mycket, och att jag tycker så om en tioåring ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Vad elak jag är. Usch.

Idag såg jag ett par på tunnelbanan som såg ut som Jan Guillou och Edith Piaf. Wicked.