Dalmål och klättrande prinsar

När jag var yngre brukade jag alltid ligga och fantisera innan jag somnade. Det hela började en kväll när pappa och jag var ensamma hemma, och istället för att läsa en bok för mig berättade han om vad han brukade tänka på innan han somnar. Jag kommer inte riktigt ihåg nu, men det var väl något i stil med att han låg i en hängmatta på en sandstrand i solnedgången.
Det planterade en idé hos lill-agnes, och jag började precis som honom fantisera ihop olika saker innan jag skulle sova. Ofta sånt som var så långt ifrån min verklighet i 90-talets Smedjebacken som möjligt. Ena kvällen var det en prins som red in på skolan och tog med mig till ett medeltidsslott någonstans långt bort, och andra var jag Alice i underlandet och hade teparty med en talande kanin. Jag såg framemot mina små verklighetsflykter på dagen och brukade verkligen njuta av att gosa ner mig i sängen på kvällen.
Men på nåt sätt försvann den här vanan, och efter flytten till Mariefred låg jag mest i sängen på kvällen och lyssnade efter ljud. Jag var nog helt enkelt för cool.

Jag kom att tänka på det här nu, idag. Jag hörde nyss ett ljud utanför mitt fönster, det lät som att någon försökte ta sig upp för väggen. En tanke svepte förbi mig att det kanske var en charmig och smart ung prins som hade kommit för att rädda mig? Rädda mig ifrån min förhållandevis trista vardag, till kanske en privat Ben Gibbard spelning i Seattle?
 Nuförtiden när jag ska sova och behöver en verklighetsflykt sätter jag på en bra film, eller läser en bra bok. Fast fantasin är egentligen bättre, där är det ju jag som sätter gränserna.
Kanske gifter jag mig med prinsen, flyttar till Seattle, lär mig spela alla instrument som finns och startar en enmanna-orkester som blir världsberömd, jag gör en skiva som aldrig slutar sälja, jag och min prins lever på royalties resten av livet och dör och begravs brevid varandra, fortfarande lika kära som den gången han stod i mitt rum (svettig efter att ha klättrat upp för husväggen, men ack så stilig!) och viftade med Seattle biljetterna.
Det vore något.

Kommentarer
Postat av: karl

Det har jag nog aldrig riktigt växt ifrån. Jag kan än idag innan jag somnar ligga och fantisera om hur jag t.ex. räddar folk ur brinnande byggnader, kanske låter löjligt men när jag inte kan somna måste jag låta hjärnan göra någonting.

2007-12-27 @ 17:21:45
Postat av: Anonym

Med tanke på att du är den personen du är så kommer du att hitta din prins, det tror jag. Fantasin är gudalik. Det mesta skulle vara ganska stelt utan fantasi.. Hm jag fantiserar också om att lära mig alla instrument som finns, som du vet. Jag kanske kan hjälpa dig med 3 instrument haha. För mig är det mer som ett mål i livet, att lära mig så många istrument som möjligt.

2007-12-28 @ 15:37:45
Postat av: Agnes

hahah dina drömmar va vackrare en mina, jag drömde alltid att någon kom till skolan och dödade mig, och då skulle alla sakna mig och gråta haha, sorjlig unge...

2008-01-01 @ 19:09:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0