katta
jag bara undrar, ska det vara såhär?
Ett gäng med killar stirrar på mig när jag går förbi dem. Jag lyssnar på musik och ser hur ledarens mun öppnas och säger något, han ser kaxig ut.
Jag känner mig äcklig. Äcklad.
Snabbt tar jag mig förbi, känner deras blickar bränna i nacken. Ska det vara såhär?
Det är lördagkväll och jag och mina vänner dansar på ett fullt dansgolv. Det är mörkt och vi är fulla, på alkohol, och på liv. Killarna där inne svansar runt oss, de är också fulla. (Är det en ursäkt?)
När de går förbi tar de tag om min midja. Jag krymper. Krymper som människa. Men han skulle ju bara förbi
Och det är trångt här.
Nästa som går förbi tar på min rumpa.
Han märkte det nog inte ens.
Vi knuffar bort de som blir för närgångna. Det är många, de är överallt och vi är så få.
Ibland blir jag rädd. En gång när jag var hos optikern trodde jag att jag skulle bli våldtagen.
Han var en medelålders man och tog med mig långt in bakom butiken, in i ett rum som mer liknade en cell.
Så låste han dörren. Han låste! Jag kallsvettades och tänkte ingen kan ju höra mig skrika här, fan.
Fast inget hände. Jag skämdes när jag gick därifrån, han var ju proffsig. Hederlig. Tänk att jag tänkte så.
fake empire
Jag gråter när du somnar. Vi ligger bredvid varandra i din lilla säng, 90 cm, i din lilla lägenhet, 17 kvm.
Du säger ta det lugnt, Agnes. Du håller om mig.
Du har ingen tröja på dig.
Jag skakar av gråt. Dina armar känns som is runt mig. Ta bort dom vill jag skrika.
TA BORT DINA JÄVLA ARMAR.
Men det kommer bara gråt. Gråt och gråt.
Luften stannar i lungorna. Inget kommer in och inget ut.
Du är så trött. Så lugn.
Vacker med trötta lockar och trött andning.
Vacker med trötta lockar och trött andning.
Jag går runt runt i det lilla rummet och försöker andas. Sätter mig på golvet.
Snyftar.
Mina ben är bara och jag känner mig liten i din tshirt.
Agnes.
Kom och lägg dig.
Slappna av.
Andas.
JAG KAN INTE
FATTAR DU INTE DET
Jag vill dö tänker jag.
Men jag går tyst över golvet och lägger mig i din famn.
Din trygga jävla famn. Där känner jag mig hemma.
Sen somnar du och jag slutar gråta. Det finns inget kvar.
Inget i dig, ingeting bakom det där nakna bröstet som rör sig tungt
Upp och ner.
Innan jag somnar tänker jag att det är slut. Nu är det slut.
roses poses that's what you are
Självkänslan sviktar verkligen när jag sedan ligger bredvid honom i sängen. Jag pratar, fast jag är så jävla nervös nästan skakig (jag undrar om han känner det för vi ligger så himla nära varandra). Orden liksom forsar ur mig, en strid ström av skitsnack som jag inte kan stoppa. Samtidigt försöker jag se snygg och sexig (kan inte fatta att jag använder det ordet men det är sant, sexig) ut.
Jag hatar att vara så medveten.
Jag hatar att han är så fucking jävla skitsnygg.
Helvete. Tänker jag.
Han vill nog hellre ha min kompis. Han vill bara ligga. Jag är första bästa. Jag är egentligen för ful men han är snäll så han gör det här ändå. Jag är verkligen för nördig. För tråkig. Åh, skit, varför.
Jag har ju fantiserat om den stunden, stunden då den här människan ligger mitt emot och tar bort mitt hår från ansiktet med sin hand och sedan kysser mig långsamt men hårt och intensivt. Det blir oumbärligt för samtidigt som det inte finns någon annanstans jag vill vara kan jag inte njuta. Jag plågas snarare.
björn olsson
Ibland kommer det till mig, som när jag ser min mormors sockor på dina fötter på en efterfest en natt i februari.
Eller när jag öppnar iPhoto. Eller ibland när jag äter en rostmacka.
Och så kan det gå dagar, veckor, utan att du finns där.
Sen kommer ett litet minne, en kort suddig sekvens av något du sa en gång för hundra år sedan.
En kyss du gav mig någonstans.
Och vet ni vad...
Det gör inte ont. Minnena kommer inte över mig som knivar. Jag vill inte gråta. Tvärtom jag vill skratta.
För du är fin. Kanske det finaste. Och du gör inte ont! INTE ONT!
sista tiden som 20åring i stockholm
Det är nu det börjar, tänker jag varje dag jag vaknar. Eller, i alla fall de dagar jag är ledig och solen skiner. Vaknar långsamt till det dova ljuset som smiter in genom persiennerna. Det var längesen det var ljust så tidigt på morgonen.
Det börjar nu, tänker jag, livet. Jag har väntat på det ett tag, ett år eller två, liksom tänkt att det ska ta tag i mig utan att jag behöver göra något. Som en orkan, sjunger Håkan. Precis så tänkte jag att det skulle vara Håkan, en orkan som blåste över mig när jag var klar med skolan.
Så var det ju givetvis inte. Livet väntar man inte på, det förstår väl vem som helst fast ÄNDÅ gör man det! Jag, du, vi. Går runt på jobb vi hatar, runt i stad vi hatar, med folk vi inte gillar och dricker ljummen folköl på efterfesterna för all annan dricka är slut. Så klagar man på allt, fast mest på vädret, det är vädrets fel att man känner sig orkeslös. Det är vädrets fel att man blir deprimerad. Att man blir trött.
Så jag tänkte i alla fall att jag kanske måste bli orkanen.
du heter något på en bokstav och har lockigt hår
Precis som jag dog av sorg och olycka dör jag nu av lycka. Skrattet fastnar liksom i halsen för att det är så starkt. Jag står ensam i mitt rum mitt i natten, på golvet ligger mina kläder och på skivhyllan står bowie och selecter plattorna. På väggen mittemot finns en gammal strand poster. Jag står svartklädd på golvet, i mammas skjorta och uppsatt hår, och jag vrider mig, jag plågas av lycka. Den är fantastisk, påtaglig i all sin enkelhet. Elektricitet vill jag beskriva det som, den åker förbi varenda del och jag skulle kunna lägga mig på golvet om det inte vore så förknippat med ångest. MEN det är lite paradoxalt! För all den glädje jag känner för med sig en ångest, såklart, och jag vågar inte närma mig den. Fast jag är en känslomänniska, som ni vet. Känslorna styr mig och stormar i mig. Det finns inget litet, inget lagom i mina känslor. Bara stort och stormande.
WIIILD FOXESSSSS
Jag blir kall på jobbet. Helt genomfrusen. På tunnelbanan sitter jag och huttrar och lyssnar på Mattias Alkberg som sjunger "de skriver kuken på svenska flaggan!". Det strömmar ut ur mina dåliga hörlurar, de läcker och jag vet att de som sitter bredvid mig hör nästan lika bra som jag. Jag bryr mig inte, inget rör mig. Jag är iskall, långt in i märgen känns det och jag rusar förbi den franska ostaffären och Hattbaren. Uppför backen in genom porten in i hissen.
Jag skyndar in i badrummet och slänger av mig mina kalla kläder. På med duschen som måste rinna ett tag för att bli varm. Min nakna spegelbild ser på mig medan jag väntar. Jag tänker att jag är snygg, att jag nog är nöjd ändå. Utan kläder fryser jag mer än någonsin men jag vet att snart, snart så! Nu fan ska jag bli varm. Kokhet.
Det varma vattnet sköljer över mig och jag ryser. Äntligen. Vilken befrielse.
Jag sträcker på ryggen och känner mig lycklig.
en annan historia
Jag åtrår många. Det brinner i min kropp efter närhet, den skriker om nätterna och jag drömmer om dig och det som du brukade göra med mig. Jag har vant mig så vid drömmarna att de nästan känns sanna. Jag åtrår alla. På klubben. I baren. Tänker på händer och läppar och tungor. Hur gärna min kompis granne får bjuda in mig på filmkväll (det gör han i en dröm och sen ligger vi med varandra).
Sen går jag! Jag behöver inget mer. Bara en stund i någons nakna famn.
Eller. Jag åtrår ingen. I alla fall inte efter en första kyss. Då dör allt för mig, då vill jag gå, då vill jag att hans ska gå och att klubben ska stänga. Tänd ljuset i taket förihelvete. Släpp min midja. Nej jag vill inte följa med hem. De äcklar mig med deras våta blickar och svettiga händer. Jag måste åtrå åtrån.
För nästa helg väcks något i mig igen. Och dör. På debaser slussens dansgolv. I en lägenhet vid nytorget. I en taxi på väg till medborgarplatsen. I tanken är det vackert men i praktiken förfärligt. Det finns ingen människa som får mig att vilja ha mer av den. Aldrig någon jag vill kyssa hela natten. Ingen vars blotta närhet får mig att skälva.
Det finns ingen jag åtrår.
losing you
från och med nu! helvete
Jag hatar allt som är du. Och jag älskar allt som är du. Jag vill att du ska vara lycklig men inte om det innebär att jag blir olycklig. Jag ser mig själv i spegel och skrattar genom tårarna, tänker att nu blir det inte värre. Nu är värsta. Jag somnar själv och vaknar själv. Jag duschar själv. Och du pratar om att det är synd, ja inte OM mig.
Det är bara synd. Allt som är jag är synd.
Jag tänker att det kanske blir värre trots allt. Men det klarar man, för man måste, kroppen är programmerad så. Och visste ni att förälskelse är en kemisk obalans i hjärnan? Den är flyktig, så fruktansvärt svår och skör och fantastiskt och förfärlig. Min vän skulle sagt makaber. Jag sorglig.
Det går inte att gå tillbaka och det gör det lättare för mig. För jag slungas framåt, min tunga tomma kropp står inte emot det som är tid. Dagar. Veckor. År. Du är det starkaste jag har känt. Det största, det bästa, det finaste. Men du är också det värsta, det sorgligaste och det svåraste jag någonsin upplevt. Det som har känts mest.
Alla tårar, alla minnen och alla de små och stora saker som var oss, var lägger jag dom. Hur hanterar man sådant här som gör så ont. Hur släpper man. Hur gör man för att orka se den man älskar med någon annan.
Och varför. Varför i hela jävla världen utsätter man sig för samma sak? Om och om igen?
Här slutar det. Här går jag vidare. I de här skrivna orden lämnar jag min sorg. I den här lilla bloggen finns min lilla kärlek skriven. Min lilla kärlek till den stora kärleken. Jag ska repa mig nu, jag ska skriva, om det som var oss och allt annat som rör om i en. Men det kommer vara på mina villkor och det kommer vara fult, men framförallt kommer det vara sant.
det finns inget kvar
Det finns inga filmer det finns inga låtar det finns inga människor på gatan utanför det finns ingen i mitt rum och inget på min dator. Det finns inga lyckliga slut. Det finns ingen lycka inga endorfinrus i mig.
Mohisdhudg
är bara velig och framtidslös
Skulle vilja gå på en ny gata. Som ligger någonstans som är nytt, eller nytt för mig. Bara en torr, sopad, ren gata.
Det är tyst och när jag går där så hörs ljudet från mina kängor som möter marken. Vill ha torr ny luft, ren eller smutsig spelar ingen roll. Kanske fuktig sådär som den kan vara i London.
Det är tyst och när jag går där så hörs ljudet från mina kängor som möter marken. Vill ha torr ny luft, ren eller smutsig spelar ingen roll. Kanske fuktig sådär som den kan vara i London.
sjuk och eländig och oönskad
Så jag går ut, och jag träffar honom, men jag tänker på dig.
vår i maclesfield
as long as there's me and you
Han spelar i band och visar sina nyckelben i en urringad tshirt. På efterfesten var jag hans trofé, han svansade runt mig och rörde sina händer över min midja. Om och om igen böjde han sig ner och viskade i mitt öra: "du vet om att du är snyggast här va? Vet du om hur SNYGG du är? Du får säkert höra det jämt.."
Jag svarade men du då! Den kvällen var jag kall inombords, nästan värre än så, avtrubbad, och ändå fick hans läppar mig att längta. Jag är svag, svag för smicker. Ögonen! De svalde mig hela och jag lekte med dom, såg att han längtade också. Hans oskyldiga handrörelser över min midja hårdnade på dansgolvet. Så kysser han mig, samtidigt som debbie harry skriker från högtalarna. Samtidigt som 10 andra ungdomar trängs på samma 10 kvm golvyta som oss. Jag tänker ingenting alls. Mjuk och intensiv är kyssen, som senare blir kyssar. Han lyfter upp mig. Mina ben runt hans midja. Skinnjackan knastrar och vi skrattar och hånglar mot en vägg. Han snurrar mig och jag vet att alla ser, och jag tycker om det. Jag tycker om den här enkla, förutsägbara, lyckliga människan som vill ha mig ikväll. Han har inga lager, man får inget av honom som inte redan syns på utsidan. Hans tunga i min mun. Jag är bara en snygg tjej på en fest. Han låser sovrumsdörren bakom oss och tar sakta av min tröja i mörkret. Han kysser mina axlar och de spelar bowie i andra rummet, vilken låt var det, suffragette city, jag sjunger tyst med när jag tar av hans tröja "oh don't lean on me man cause you can't afford the ticket".
Sedan tänker jag på att du kanske gör samma sak med henne just nu. Efter det kysser jag honom lite hårdare.
Sedan tänker jag på att du kanske gör samma sak med henne just nu. Efter det kysser jag honom lite hårdare.
Om du inte bryr dig då vill jag dö
Jag vaknade imorse och grät. Jag gråter nu också, det går inte att sluta. Det bara rinner och rinner och rinner. Kan inte hjälpa att tänka att hon kommer hitta mina ställen på din kropp. Hon kommer somna in med dina armar runt sig. Och ditt ansikte, ditt vackra ansikte, som hon kysser på morgonen. Tinningarna. Kinderna. Lockarna som kittlar när du kysser på halsen.
Jag vet inte ens om jag vill ha dig längre. Men ibland när jag tänker på hur jävla fint vi hade det och hur lycklig du gjorde mig får jag lust att hoppa ut på ett järnvägsspår. Kanske är det tanken på att aldrig få uppleva det igen som dödar mig. För jag blir inte kär i någon annan, så är det. Hur lång tid ska det ta? Jag vill bara vara över och vara lycklig och aldrig mer tänka på dig.
Hon är. Din
Hon är, allt som gör ont i mig. Tänk att en liten vanlig människa som faktiskt är snäll, fin och trevlig kan göra att jag ägnar en hel dag åt tårar. Jag ska försöka förklara hur det känns för dig, det känns som att jag ständigt har någon med gevär som följer mig vart jag än går, och när det passar denne så skjuter den. Tysta, tysta skott i min bröstkorg. Ingen ser och ingen hör, inte ens jag, jag blir förvånad varje gång och måste gny, eller skrika eller grimasera för hela min kropp svajar till och bryts för ett ögonblick. Tung är min gång, som i en dröm tar jag mig fram och håller i lektioner eller står i kassan eller träffar vänner eller äter. Det är svårt att svälja för jag mår så illa, jämt. Det finns en fråga i mig som jag skäms över, för den är nog inte helt sann, men jag frågar mig själv "varför hon? varför inte jag?". Någon gång tänker den halva människan jag blivit fråga dig. När inte så mycket står på spel, tänker den halva sorgliga och ensamma människan ge allt.
Min telefon vibrerar och jag vill inte läsa ett sms som innehåller "tack för ikväll det var jättetrevligt", igen. Jag spyr på det, jag spyr på artigheter och framförallt vill jag SPY på dig och allt som du gör med mig. Samtidigt finns det något annat i mig som vill ta tag i dig och lägga dig här i sängen och låta dig säga artigheter hela natten. Detta är lika starkt och ber mig tro på dina ord och ber mig ta din vänlighet, ta din vän. Din vänliga vänskap. Fördömda liv, fördömda dödsdömda vän och kärlek som aldrig slocknar i mig.
Jag ser er tillsammans, jag ser dig kyssa henne i nacken på morgonen, jag ser henne smeka dina axlar och gömma sitt ansikte i din hals. Åh pang och pang och pang, tusen skott rakt i bröstet, i hjärtat. Åh fan jag måste lägga mig ner, på min matta, i fosterställning. Tomma är lungorna på luft och jag tänker att jag dör hellre än känner såhär. Snälla, ta bort den här fruktansvärda betongklumpen från mitt hjärta! Jag kan inte andas längre men ändå så måste jag leva? Ändå så måste jag se? Och höra? Jag spyr på riktigt nu, det känns bra, som att bilderna av er kanske sköljs bort. Ut ur mig och ner i toaletten.
Ett jävla år
2012 var ett jävla år. Har misshandlat mig själv psykiskt och det ska jag banne mig sluta med nu, näe nu ska jag behandla mig själv som en kattunge, eller hur man nu säger. Ta hand om i alla fall. Sen så ska jag sluta gnälla! Det är kanske 5 pers förutom jag själv som läser den här skiten och ni måste ju ha börjat tröttna på min självömkan? Ja så det är det också slut på nu. Ska i alla fall försöka..
