sista tiden som 20åring i stockholm
Det är nu det börjar, tänker jag varje dag jag vaknar. Eller, i alla fall de dagar jag är ledig och solen skiner. Vaknar långsamt till det dova ljuset som smiter in genom persiennerna. Det var längesen det var ljust så tidigt på morgonen.
Det börjar nu, tänker jag, livet. Jag har väntat på det ett tag, ett år eller två, liksom tänkt att det ska ta tag i mig utan att jag behöver göra något. Som en orkan, sjunger Håkan. Precis så tänkte jag att det skulle vara Håkan, en orkan som blåste över mig när jag var klar med skolan.
Så var det ju givetvis inte. Livet väntar man inte på, det förstår väl vem som helst fast ÄNDÅ gör man det! Jag, du, vi. Går runt på jobb vi hatar, runt i stad vi hatar, med folk vi inte gillar och dricker ljummen folköl på efterfesterna för all annan dricka är slut. Så klagar man på allt, fast mest på vädret, det är vädrets fel att man känner sig orkeslös. Det är vädrets fel att man blir deprimerad. Att man blir trött.
Så jag tänkte i alla fall att jag kanske måste bli orkanen.
Kommentarer
Trackback
