Crazy for you but not that crazy
Efter vi hade sagt hejdå i korsningen Götgatan/folkkungagatan gick jag hemåt med märkbart lätta steg. Väl inne i lägenheten föll en trötthet över mig, tung och varm som en blöt filt. Hans sms kom ganska så snart efter det att jag borstat tänderna, och jag rodnade.
Jag övervägde hans förslag en stund, men jag orkade inte, var för trött och nykter för att nappa. Inte ikväll, tänkte jag, kanske en annan kväll. Det är inte det att jag inte vill, jag vill bara inte tillräckligt mycket. Fast så kunde jag inte svara såklart. Med den insikten föll jag in i en djup sömn och jag vaknade nästa morgon utan en tanke på honom, hans förslag eller på kvällen vi hade delat. Som ni kanske kan räkna ut blev det ingen annan kväll heller, och inför det är jag totalt likgiltig.
Stockholmsnatt!!!!!
Rulltrappan i medis tunnelbanestation står alltid still. Den får inte kallas rulltrappa, ta bort rull för den rullar aldrig.
På väg hem kliver jag över gamla sugrör, snus och systemetpåsar som fastnat i de randiga trappstegen. Dammet från tusentals människor på väg någonstans.
Jag går ibland hem med människor bara för att inte vara ensam. Det är hemskt att vara ensam, speciellt när man är full och väldigt väldigt sugen på att somna in i någons armar. Vem som helst kan det vara, men gärna någon het som kan kyssas och kan ta tag i en när man är på väg att gå. Jag är inte så svår sisådär kl 02.45 en onsdagskväll. Men min ångest är svår och den får ingen veta av, den försvinner lite för varje öl. Åh vad jag älskar öl!
Jag gillar henne men ibland så blir hon arg
Alla dagar är bakfylledagar och i min kemiska ångest drömmer jag om hans skägg, på jobbet, i kassan, på golvet, bakom vykorten till vänster om rulltrappan.
Jag kan bara lyssna på svensk popmusik. Ju löjligare desto bättre, jag kanske skulle uppskatta mauro scocco ikväll. Mitt rum är 19 kvm soptipp och idag tog jag tag i en tom påse, i en ansats att slänga den men hejdade mig och la tillbaks den på fönsterbrädan. Bland smutsiga kläder och tomma ciggpaket. Bland mina dåliga dikter och halvurdruckna ölglas.
Det spritter i min kropp så fort jag är själv. Finner inte ro till något förutom att läsa i solen. Men bara knausgård, han lugnar och förtrollar och taggar på samma gång. Hans ord är förströelse och förståelse, vissa stycken läser jag om och om igen för att få ut varenda ord, varenda liten känsla som möjligt kan rymmas på en sida.
Därför att sommaren är du
Stockholm igen. Vart jag än går är det fullt med folk, tusentals nya ansikten varje dag. Ensamheten är påtagligare än någonsin.
En solsemester ett liv senare
Första gången jag lärde mig om begär var jag 18 år och befann mig i det hus som jag år senare skulle komma att betrakta som något utav ett andra hem. I mina tidiga tonår hade jag slukat filmer, musik och böcker som med enkla och svåra ord försökt förklara begäret. Jag trodde jag visste allt om kärlek och hur den ter sig, jag visste hur det skulle kännas i magen, att det skulle vara svårt att äta och sova, att man skulle bli yrslig och fnittrig. Jag törstade efter den, all kultur jag slukat fick mig att tro att begäret och kärleken var meningen med tillvaron.
Men natten begärets storhet och hänsynslöshet verkligen slog omkull mig var en tyst majkväll i en liten säng i ett svalt hus på en ö, en ö med vidsträckta åkrar och höbalar uppradade längst vägkanten. Vi gick och la oss den kvällen nyktra och nervösa inför varandra. Jag tyckte inte om min kropp utan kläder, men dina händer behandlade den som om den var den finaste av kroppar. Kanske kunde jag för första gången slappna av. Kanske tog min intensiva lust och kärlek för dig över alla orostankar över att inte duga, inte räcka till eller inte vara tillräckligt snygg.
Som den uppfyllde mig. Jag sprängdes och föddes på nytt. Jag ville spendera varje vaken minut i den sängen, i det huset i de armarna, invirad i de benen och framför de ögonen. Jag tänkte aldrig att det var då jag förstod, för det gick inte att tänka. Det fanns bara ett omåttligt begär efter mer och en förtvivlad önskan om att kunna stanna tiden.
Staden har inte feber ikväll
Ett ihopkok av känslor
Ikväll är jag så ensam, ensam i min kropp som ser så bra ut bredvid din i spegeln.
Utanför toaletten på baren. Jag vill säga till dig hur mycket jag tycker om dig, hur kär jag är och hur strålande du är. Men allt som kommer ut är kallt och väl utvalt. Jag önskar att jag var fullare och du fulare. Jag önskar att jag var lika säker i mig själv som i mina känslor gentemot dig. När jag väntade på södermalmstorg höll mitt hjärta på att flyta ut. Det slog så snabbt att det tillslut la av och blev en pöl, ett mos, av hjärtmassa. En förmultnad muskel på vänster sida av bröstet.
Jag överdriver, det är det jag gör bäst. Men du är så fin att du får stockholmsnatten att bli ointressant. Du är så enkelt svår att du får min komplicerade hjärna att gå på högvarv.
Jag vill alltid gå på högvarv för dig.
Jag vill alltid missa stockholmsnatten för dig.
Mitt sinne kommer alltid vara lätt för de som inte vill in, och svårt för de som vill.
Om du bara visste hur mycket jag vill ha dig. Jag vill vakna hos dig och jag vill dricka ditt kaffe på morgonen och jag vill höra dig sjunga när du står i duschen. Jag vill duscha med dig och jag vill höra dig skratta åt mig när jag försöker spela på din tamburin. På barer vill jag hångla och jag vill veta, veta att du är min. När vi ligger med varandra lyssnar vi på tallest man on earth och jag faller. Lite varje dag, in och ner i dig.
Det finns inget jag hellre vill
ville vara i ditt leende
Jag tycker bara så mycket om hur du ser på människor. Tittar observerar med en intensiv pigg blick. Som att du är förälskad ler du och slukar personer med dina ögon. Intensivt och flirtigt, åh hur du såg på mig. Hur du ser på den som pratar i sällskapet. Blicken är så talande men ändå så svår, inget förstår jag. Sedan ler du samtidigt som du iakttar folk, ett stort leende, större än mig, så stort att det inte ryms i mina tankar. Vad tänker du på, vad ler din vackra mun åt, varför gnistrar dina ögon så. Vad är det med dig som är så oemotståndligt busigt och ärligt. Fantastiskt lätt och tydlig är du men ändå så svår, så tjockt är ditt lager och så hög är din mur. Lockande bjuder du in, men aldrig för långt. Aldrig för nära.
han såg på mig och han log
Mitt hjärtas vilja är spretigt och jag lyssnar förtvivlat efter hans höga röst som borde finnas någonstans i lokalen. Jag är kall, stark och modig och spelar pingis. Kall, stark och full. Med pingis som distraherar. Med hjärta som distraherar. Med byxor och linne som båda sitter tight som fan. Jag hör hur hans kompis pratar om mig med en bekant. Jag är lovligt byte sedan mannen, pojken, snubben, med den höga rösten bestämde sig för att han inte ville ha mig längre. Så då kan någon annan ta över, skicka runt henne, hon är ju snygg.
I rummet där jag spelar finns inga dansande par och jag känner mig lycklig en liten stund. Sekund. Aldrig går han in genom dörren i skinnjacka och tillrättalagda lockar. Inte en enda gång stiger han in och ler sitt stora leende.
Plötsligt är jag inte lycklig och inte kall, stark eller modig. Bara full. Jag släpper pingisrack och går ut genom den dörr jag under kvällen vänt mig mot och letat efter hans gestalt. Ut där han skulle kommit in och jag känner inget alls. Jag känner av öl och kanske snubblar jag ut nerför en trappa och kanske flirtar hans kompis med mig.
Jag bryr mig inte. Mina kläder sitter bara något så överjävla tight och det känns, det är den enda om känns i mig,
jag älskar er
måste jag vara så jävla rädd
Första kvällen på veckor somnar jag snabbt och sover hela natten tungt och bekymmerslöst. En natt utan drömmar eller panikattacker, åh vad jag mår bra när jag vaknar. Utvilad. Jag minns knappt hur det känns att vakna, helt giftfri och helt pigg. Den senaste månaden har jag plågats av ångest, en molande sådan som sätter sig över bröst och hjärta och gör det svårt att andas. När som helst slår den till och gör mig yr och långsam. Ledsen. Orolig. På kvällarna är det värst och jag kan inte andas, eller jag andas men det är så fruktansvärt tungt. Svårt. Nästan som jag glömt hur man gör. Sedan tror jag att jag kommer dö och får panik, sängen eller golvet försvinner under mig och rummet krymper. Jag försöker andas och andas men det går inte.
Intalar själv att det är inbillning. När det inte går söker jag mig till mammas säng och faller ner bredvid och andas så tungt och snabbt att hon förstår. Hur kan hon vara så lugn, tänker jag. Jag kommer ju dö nu. Hennes långsamma andning hjälper. Hon får min kropp att sluta skaka och när det är över rinner stora tysta tårar över mina kinder. Som en flod över hennes täcke.
Nästa morgon är allt som vanligt, jag dog aldrig.
Oh oh våren har jag kastat bort nu
Det är våren 2013 och det känns som att jag lever i framtiden. På tisdagmorgonen den 24 april går jag och färgar håret. Blont, ljust, ask. Bara gör det, jag litar på er säger jag till frisören. Jag stänger av för jag är så trött och jag har gråtit nån timme i sträck, så jag sitter där apatisk och tittar på frisörens händer som rör sig vant genom mitt långa slitna hår. Inga tankar tänks. Känslan av att långsamt falla ner i en djup avgrund. Jag håller mig fast i kanterna men jag är för svag, det går inte. Så jag faller, neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer. Mitt skrik ekar i avgrunden!
Fast det är bara känslan. Egentligen sitter jag i en frisörstol och klockan är 10.30 tisdagen den 24 april.
jag kuggar aldrig
Du satt på stränder när jag tog mig fram genom snöstormar
Jag älskar hur våren ter sig. Plötsligt är den här och inte bara i luften, i träden, i blommorna, utan i människorna. Nästan lamslagna av njutning sitter de intill husväggarna vid nytorget. Vi blundar du och jag, en kort stund och sedan ler du mot mig. Det är svårt att se hur du mår när du har solglasögon, för leenden och humör behöver inte hänga ihop. Dina ögon ljuger inte på samma sätt som munnen. Idag känns det faktiskt bättre, säger du.
Kanske vågar jag tro på det leendet.
Fast du varit i solen i hela vintern är du lika glad som jag över att sitta i den. Njuta av den. Lamslås av den.
Natten är inte så svår
På sms bjuder han in mig till sig. Jag står på en nattklubb och har egentligen bara väntat på detta hela kvällen. Helt plötsligt känns det viktigt att nyktra till, och jag ger bort det sista av min öl till en kompis som står bredvid. Vi dansar på det trånga avlånga utrymmet som är dansgolv i den här lokalen. Jag vet inte vad som händer runt mig, jag vet bara att det stormar i mig. Som att all kolsyra i ölen jag druckit ikväll helt plötsligt släpps ut i musklerna. Speciellt kittlande över hjärtat.
Så flänger jag mig ut ur klubben, bort från dansgolvet, till garderobskön där jag diskret försöker tränga mig fram.
”Kom hit.” Skriver han på sms.
”Inte sen. Nu”
Jag är lätt, han har mig. Plötsligt vet jag inte om berusningen jag känner beror på alkohol eller nervositet eller kanske kåthet. Jag flyger över Stockholms torra vårgator, förbi dansens hus och över Norra Bantorget. Jag sjunger med i musiken jag lyssnar på, högt. Männen som går förbi stirrar på mig, kvinnorna som går förbi stirrar de med. Ikväll känner jag mig stor, som en jätte. I ett enda stort jätte-kliv tar jag mig från centralstationen till rådmansgatan. Så små husen är, så små människorna är, ikväll är tegnerlunden inte större än en knappnål. Pip, pip, pip, piiip låter det när jag slår in portkoden som tydligen har slutat fungera för kvällen. Pip, piiiip ekar det i mitt huvud. Pip pip pip i min hjärna som tydligen har slutat fungera för kvällen.
Minnet av dig, eller oss
På jobbet har vi en hylla med crumpled city maps, som det heter, bakom disken. Det är kartor som är tryckta på ett tygstycke som tål vatten, och tygstycket/kartan kan man skrynkla ihop i väskan. Det är kartor över storstäder.
Städer vi varit i. Amsterdam. London. Prag. Berlin. Hamburg. Köpenhamn. Paris.
Och i varje stad har vi legat med varandra. I varje stad har dina läppar vandrat över min nakna kropp, undersökt varje vrå om och om igen. På en tolalett på en bögbar i Berlin. I ett snett hotellrum i Paris. I en alldeles för smal säng i London.
Du grät när du såg på mig. Det var en utomhusklubb i Berlin sommaren 2010 och vi var fulla och du såg på mig och viskade att jag älskar dig agnes. Sedan grät du och jag kysste dina våta kinder.
I Wien åkte vi spårvagn hem från vingårdarna och helt plötsligt var du tvungen att gå av. Sen spydde du rakt ut i hållplatsen och jag stod brevid skakandes. Högst upp eiffeltornet skrattade vi och kysstes och tog pussbilder. En annan turist tog en bild på oss när vi står och håller om varandra och vi ser sådär vidrigt förälskade ut som man bara kan göra när man är i Paris och är klycshig och är sådär vidrigt förälskad.
Vi ville bara ligga med varandra hela tiden. I Hamburg gjorde vi det så fort vi fick chansen. Vår säng gnisslade något fruktansvärt och det var lyhört men vi var tvungna. Så nära så nära varandra som möjligt. Jag kom alltid med dig. Vi kom samtidigt. Jag kom på toaletten på hostel Aloha i Berlin. Vi låg i en park precis intill kastienallee på eftermiddagen och du viskade saker du ville göra med mig och om det inte hade varit så mycket människor hade jag slitat av dig dina kläder. Jag åtrådde dig, jämt, jämt jämt. Din beröring, dina händer över min mage över min kind åh det fick mig att skaka.
Sen skrattade vi. Vi hade ett eget språk. I Budapest på barer. Allt pratade vi om, vi förstod varandra. Ibland behövde vi inte ens säga ett ord och vi förstod ändå. Livet den sommaren var så lätt, så fantastiskt, så lyckligt.
Jag tänker inte på det ofta, nästan aldrig faktiskt. Men de där kartorna som jag har bakom ryggen på jobbet påminner mig. Tänk om du är mitt livs kärlek. Ibland skrattar jag åt den tanken. Ibland gråter jag åt den tanken.
det bästa i tillvaron är att vara över dig.
Mina vänner vet inte om att jag är livrädd.
Kanske förstår de det, kanske syns det bakom allt mitt kärleksfrosseri. Det är inte meningen att jag ska vara rädd! Jag ska kasta mig ut! Kasta mig in! Falla handlöst skoningslöst in i kärleksfyllan. Dimman. Kärleksslagsmålet. En rak höger ska jag ta emot, nej matad med slag ska jag bli, och bara le. Ta emot. Tacka. Låta det ske. Kanske rentav njuta av det.
Det är borta hos mig. Jag skyddar mig nu, värjer mig med osynliga sköldar. Värjer mig med cynism.
Tänker tråkiga tankar, slår bort känslor, förminskar känslor. Aldrig förr har jag gjort det.
Alltid förr har jag fallit så fruktansvärt hårt och snabbt och pladask. Krasch.
Och att bli lämnad. Att tvingas komma över någon. Att tvinga sig själv till att sluta vara kär, eller i den mån det nu går. Att inte kunna stiga upp på morgonen av sorg. Att kräkas av sorg. Att ligga på golvet och inte kunna andas för att ens närmaste mest älskade bästa person lämnar en. Att känna känslan av att han vill inte vara med dig, han vill inte kyssa dig längre. Att känna på svartsjuka som äter upp alla andra känslor alla andra tankar i en. Att gå vidare när det inte går att går vidare. Känslan av död och evigt mörker. Gråt när man vaknar gråt på lunchrasten på jobbet gråt när man somnar. Åh helvete, satan, jag orkar inte. Det går inte igen, aldrig igen. Nästa gång kommer jag kanske inte ta mig upp. Och även om man gör det, tar sig upp, för det måste man ju. Människans överlevnadsinstinkt är nästintill övernaturligt stark.
Även om man gör det så är det kanske inte värt allt lidande. Så mycket lidande för så lite tid i någons armar i någons hjärta. Allt lidande för lite pirr i magen. För lite kyssar.
Men alla dessa känslor hör inte hemma hos mig. Min längtan efter lite kyssar lite armar lite hjärta är, om inte större, så i alla fall lika stor som min rädsla över att älska och vara kär och falla. Handlöst.
SKRIV!
tyst i huset ännu en dag av brutna löften och för ont om tid
Idag blir jag 21. Eller idag är jag 21.
Det känns fantastiskt. Vill lämna 20-året bakom mig, ett år av dekadens. Fylla. Hjärtesorg.
Fast så kanske varje år är?
bara svensk popmusik
