Bara ett minne
Vi gick på Sveavägen, eller jag tror i alla fall att det var det, vi var nära Hötorget och den kyrkan som ligger där. Det var förmiddag en lördag och sen höst, luften var krispig och det ångade om våra andetag. Huden som inte var täckt med lager av tyg började sticka efter vår långa promenad. Hand i hand gick vi, precis som vi gjort säkert hundra helger innan, men just denna dag minns jag så tydligt. När vi kommer till ett övergångställe ber jag dig om en kyss, och då kysser du mig. Går inte att beskriva hur värmen från din mun fördes över i mig. Hur fantastiskt mjuka dina läppar var, är. Minns att knäna vek sig under mig.
Det förvånade mig att min kropp fortfarande kunde reagera så starkt på en kyss från dig. Kärleken för dig slog till mig, fastän vi kysstes dagligen var denna så unik. Pirr, det pirrade i hela mig för en sekund. Känslan av att vilja ha mer.
You do something to me
Har börjat tycka att det känns okej att gå ifrån dig på kvällarna, det känns okej att åka hem själv, somna själv och vakna själv. Jag klarar det och ibland tänker jag inte ens på det. Det känns okej att hälsa i förbifarten, att inte prata i telefon varje dag eller ens smsa. Det är okej, det gör inte ont längre.
Men när jag ser dig sitta och prata med henne, då finns det inget i hela världen som är okej längre. Allt blir svart och jag mår illa, ser hur du ler, lyser och rör om i håret med handen. Det är så äckligt tydligt vad som pågår och det gör mig galen, kan inte fokusera på något. Vill bara springa därifrån för att slippa se det, det värker i varje kroppsdel. Så jag undrar när, NÄR kommer sådant att kännas okej? För just nu känns det mest som att jag går sönder.
Lycke katta katta lycke
Fifteen minutes with you
Det hela känns så idiotisk fastän jag sa till dig att jag var trasig och inte ville ha något. Bara någon att sitta i en säng och pussas med på söndagskvällar. Men du var tråkig, förlåt igen, men du är tråkig. Trodde först att det skulle vägas upp av din finhet. Den enda kvällen du var riktigt full och rolig åkte du hem, du sa att det blev för mycket. Ibland tänker jag att jag aldrig någonsin mer kommer att bli lika kär i någon som jag var i A, att jag helt enkelt får nöja mig med det här, lite likgiltigt men ändå mysigt. Inte ensamt i alla fall. Sen så tänker jag att jag aldrig kan bli kär igen. Då gråter jag, för ibland förstår ni känns det bara så jävla hopplöst.
Mozarmy
Nothing's changed I still love you oh I still love you, only slightly less than I used to, my love.
Håkan säger och Mozza säger
Du köpte en tandborste till mig. En pytteliten gest, men också en tanke om att jag skulle vakna hos dig flera morgnar efter denna. Eller så tyckte du bara att jag hade en olidligt hemsk andedräkt.
Jag låg kvar i sängen när du gjorde i ordning pannkakssmet, när du var klar kom du in och kysste mig. I nacken, på magen, låret, kinden, pannan. Så fin var du, och det tänkte jag på hela tiden. För fin, för snäll, för trygg.
Jag låg kvar i sängen när du gjorde i ordning pannkakssmet, när du var klar kom du in och kysste mig. I nacken, på magen, låret, kinden, pannan. Så fin var du, och det tänkte jag på hela tiden. För fin, för snäll, för trygg.
Om jag kunde önska
Tomt i rummet tomt på gatan tomt i butiken tomt i sängen tomt i badrumsskåpet tomt i tankar tomt i hjärnan tomt i hjärtat tomt i mig
Brighton
fint citat
“Att någon skulle sova naken med den vi älskar förmår vi inte föreställa oss” – Stig Dagerman
you keep me under your spell
Ångest i bröstet för man gjorde något kvällen innan när fyllan bestämde över ens handlingar.
Det är tryggt och lätt men samtidigt förbjudet och svårt, vilket gör allt oemotståndligt, en passion så stark att man kan ta tag i den. Men efteråt, när berusningen och magin är borta finns bara den där jävla ångesten.
Det är tryggt och lätt men samtidigt förbjudet och svårt, vilket gör allt oemotståndligt, en passion så stark att man kan ta tag i den. Men efteråt, när berusningen och magin är borta finns bara den där jävla ångesten.
I cant eat I cant sleep I do nothing but think of you
I want to drive you trough the night down the hills
Kvällen är det bästa jag har. När det blir mörkt utanför fönstret och mina föräldrar sover, då pirrar det i mig. Jag kan sitta i mitt fönster och röka, in och ut med andetag, känna hur det rivs i lungorna. Den beska smaken.
Sen så pirret, och jag tänker på allt som rör om i mig. Allt sorgligt och allt lycklig, de två känslorna är så starka. Jag har nästan inget mellanting i mitt liv, antingen är det jag-vill-bara-dö-sorgligt eller låt-mig-stanna-tiden-lyckligt.
Då sitter jag där och känner kall höstluft smyga in i rummet. Blanda ihop sig med sensommaren. Låter pirret styra tankarna. Låtsas att Stockholm är en stad full av myller och rum jag inte vet något om, låtsas att det är okänt och mörkt, mystisk.
Om att dö
Har tänkt på dig konstant sedan igår. Kunde inte sova inatt, är inte hungrig. Ingenting funkar i mig, det är som att hela mitt försvar bröts ner igen. Samtidigt var det nog den bästa dagen på länge, ville inte hem, ville inte gå, ville inte träffa någon annan person i hela världen.
Men så ska jag inte känna, för det blir bara fel. Det gör mig så fruktansvärt olycklig. Hela kroppen känns slö, mitt hjärta flimmrar. Jag väntar på något, vadsomhelst. Mest att du ska ångra dig.
Kanske så vill jag bara ligga med dig. Fast igår när du blundade kollade jag på dig i smyg och tänkte på hur det känns att kyssa den där delen mellan kind och hals, dra näsan över käkbenet.
Håkan sjunger vad jag bryr om är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig.
Tänkte att jag skulle skicka dig ett brev
How do you do it?
Borde skriva om dig. Hur djupa dina ögon är, hur klyschigt det än är, hur löjligt, fånigt, whatever, så sugs jag ner i dem. Grönbruna, stora, kloka. Jag undrar om det finns något mer där bakom, något som inte syns igenom. Dina stora händer får mig att rysa när de tar tag i min midja. Varje gång vi ses blir jag förvånad, jag förvånas över att jag vill träffa dig igen. Jag förvånas över att du skapar känslor i min mage. Förvånad över hur bra, lugn och trygg du är.
Sen så kan inte omständigheter hjälpas. Och hur mycket jag än tycker om de där grönbruna ögonen och hur bra de än får mig att må, så saknas fortfarande en bit i mig. En bit som inte ens du, som lagar allt annat i mig, kan ersätta.
sommarnatt 2011
Tänk att bo själv
Känner mig som 17 år igen. Vill bara bli full, kedjeröka, dansa. Ligga i en främmande säng med en främmande pojke och hångla. Vara vaken hela natten, sova på dagen. Inte veta något om vad som händer om en vecka, bara leva för kvällen och stunden.
dag nånting av nånting
Fick en saknad attack idag. Kändes konstigt eftersom att jag gått utan i typ en hel vecka.
Det som händer när jag känner sådant är:
1. Bli akut sugen på cigg
2. Röker en cigg och känner tryck i hela kroppen
3. Blir gråtfärdig men kan inte gråta
4. Måste, måste greppa telefonen och ringa. Men hejdar mig i sista sekund (såklart)
5. Sätter på musik som ger minnen
6. Lever i den känslan i kanske 10 min. Känns på ett ungefär som nervositet, pirr, ensamhet, hat, ilska, kärlek. Alla känslor på samma gång, typ.
7. Slutar ofta med att jag går ut för att jag inte står ut att vara kvar i rummet.
foto&cigg
Inget depp bara pepp
Tänkte sluta att var så deppig här. Fast ingen läser så känns det bra så, kanske smittar det av sig på mig. Kommer nog alltid vara nostalgisk, men det är ju inte riktigt samma sak.
