toujours

I don't want to get over you som Stephin Meritt sjunger. Men du vill inte vara med mig och sådant kan man inget annat göra än att acceptera. Så vi går förbi varandra på gator, går förbi varandra på festivaler, på fester, på caféer, i parker, i butiker. Överallt finns du. En gång fanns du i mig, den starkaste känslan jag någonsin känt. Men nu cirkulerar du bara på ytan runtomkring mig. Och jag håller fast vid alla känslor i ett järngrepp, fast besluten vid att aldrig släppa, det är omöjligt för mig. Jag vill ju inte, men hjärtat vill. Tillslut vinner hjärtat, för det har alltid varit mitt hjärta som bestämt saker och ting för mig. Så nu är detta det sista jag skriver om dig, för det är så det måste bli. Det är slut, och de fantastiska stunder som varit du och jag kommer aldrig någonsin mer komma igen.

Jag accepterar det, men jag vill det inte.

Jag vill nästan skratta för det känns helt fantastiskt, jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna komma vidare. Även fast jag drömmer om dig varannan natt och tänker på dig dagligen, så sipprar allt som varit dig ut ur mig.

Jag minns inte hur du luktar! T.ex.

Fast häromdagen hittade jag dina glasögon i en låda. Då grät jag givetvis. Sen så fick jag för mig att jag skulle posta dom till dig. Sen så tänkte jag att du förmodligen inte brydde dig så mycket om dom, för då hade du frågat efter dom, och så har du ju andra par hemma. I nästa stund ville jag sova med dom! Kan ni tänka er något omysigare? Jag la dom på kudden bredvid mig ett tag. Men sen kände jag mig så löjlig, patetisk, konstig, galen och ångestfylld att jag lät dom ligga på nattduksbordet istället. Jag somnade och tänkte inte mer på det.

Vad har du på dig?
Mammas gamla acne jeans som är för stora, ett militärgrönt fult linne, en ännu fulare (om möjligt) fleecetröja från Casall. Svettiga svarta strumpor.

Hur mår du?
Dåligt, har ett hål i hjärtat. Ibland känner jag inget alls och ibland jättemycket. Idag: jättemycket.

Vad önskar du just nu?
Att få jobba med något som jag tycker är roligt, i framtiden då. Få känna mening i tillvaron.

Vad har du ätit idag?

Kantarell-omelett, yoghurt, bär, bulle, kakor.

Vad ska du göra imorrn?
Åka hem till Stockholm. Träffa någon jag tycker om.

Och på tisdag?
Övningsköra!

Vem saknar du?
Adam. Så att det gör ont.

Senaste köp?
Taxi och öl

Vad skrattade du senast åt?
Mark Levengoods twitter. Han skrev något fruktansvärt roligt om Knausgårds "Min Kamp"- böcker.

Vad grät du senast åt?
Grät igår för jag såg en bild och så högg det helt plötsligt till i hela hjärtat. Ibland är det så, det liksom slår till och sen kan jag inte sluta. Försöker att inte börja för om jag gör det känns det som att jag aldrig kan sluta.

Vem sov du senast med?
Min bästaste vän Moa

Vad läser du just nu?
Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård

Senast sedda film?
My week with Marilyn. Den var ganska tråkig.

Vilken svordom använder du mest?
Fan och helvete

Vem var den senaste som ringde dig?
Lycke

Har du dejtat någon av en annan religion?
Faktiskt inte

Senast 3 inkomna sms?
"Gott"

"Tja! Sorry att jag inte svarade igår, jag var så jävla full! Hur mår du?"

"Om nån vill börja i tanto är den välkommen!"

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
"Olle! Skicka låten"

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Alla teaterämnen.

Vilken är din favoritfrukt?
Är inte jätteförtjust i frukt. Gillar nektariner och bananer.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Mest Emma Watson tror jag. Också hon idol-Tove.

Vad är du rädd för?
Att flyga, att dö, att leva ensam för resten av livet.

En person du tycker är snygg?
Älskar Jason Segel så himla mycket. Han är som allra snyggast i freaks and geeks.

Blir du lätt svartsjuk?
Jättelätt. Är en grej jag hatar hos mig själv. Blir svartsjuk på allt nästan, och alltid helt obefogat.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Ja kanske Nick Andopolis från freaks and geeks nu när jag nämde det innan. Sen så älskar jag Joan i Mad Men.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Katta, hon berättade lite om hur hon har det i Frankrike-

Vilket språk hade du velat lära dig?
Tyska.

Vad för sorts killar faller du för?
Roliga, högljudda, smarta och ofta nördiga.

Vart vill du åka just nu?
Till London och min bästa vän

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Vill verkligen ha ett stativ till min kamera.

Dina kyssar lite som en sugpropp. Dina läppar sväljer hela min mun, nästan som att du tar en tugga av mig. Sväljer mig hel. När vi ser våra kyssar på bilder brukar vi skratta och peka. ”Äta upp” säger vi med en gullig barnslig ton. ”Äta upp!”

Ibland tänker jag att det inte finns sådana killar som du. Sådana som tar bort ens hår från nacken och sakta sakta vidrör den tunna känsliga huden med sina läppar. En alldeles perfekt blöt öm kyss landar och vandrar vidare neråt, skapar rysningar över hela mina armar hela mina ben. Vem gör så egentligen, vem håller fast en i sängen och kysser låren säger ”Gå inte”.

 

Ibland tänker jag att du är den enda med lockar. Den enda som älskar mig på morgonen när jag är svullen och skitig med stripigt i pannan. Då är man tydligen vacker, jag vet att du är ärlig. Värme sipprar ut i varenda kroppsdel, känner mig svag och stark på samma gång. Ingen annan skapar något sådant i mig, ingen annan får mig att känna så.

 

Någon dag kommer vi att göra slut. Mest för att du vill. Vi är färdiga, egentligen betyder det ingenting. Bara 1,5 år.  18 månader av hela ens liv. Vad betyder det. Ingenting egentligen, inte ens en gymnasietid. Inte ens en jordenrunt-resa. Inte ens ett färdigskrivet bokmanus. Inte ens ett halvt världskrig. Man dör inte, för man är programmerad för att överleva. Som en överlevnads-robot. Man hittar någon annan, någon som kysser ens nacke ännu bättre och vill ses, vill resa, vill bo ihop, vill gifta, vill ha barn, vill ha ett liv med dig. Ja, sånt händer. Och då finns inte det där 1,5 året. En tid man minns som bra och trevlig men inget mer. ”Det gick fort” Vintrarna var hemskt kalla. Studenter. Olika våglängd. Man pratar nog inte ens med varandra efter ett tag, bara ett ”Hej, hur är läget?” Då och då på fest. Kallprat. För tillslut blir luften kall däremellan. Man glömmer bort mobilnumret, flyttar till olika städer. Livet flyter. Och man dör inte.

 

Man överlever.

 

Och man blir lycklig.

Jag ser ditt skratt, dina läppar, föreställer hur de nuddar mina. Kanske när vi ses på flygplatsen, kanske blir det som på film. Du springer emot mig, med blommor. Jag hoppar upp i din famn och vi kysser varandra länge. Folk reser sig upp runtomkring och applåderar, skrattar, "aaaaaaaw!". Önskar att de var lika lyckligt löjligt kära som du och jag.

Min hand i ditt hår och din hand om min midja.

Men inget blir någonsin som på film. På flygplatsen jag ska till väntar inte du. Jag får inte kyssa dina läppar och inte röra några lockar. Ibland känns det som att mitt hjärta inte får plats i mig, det skaver.

Försöker leva i nuet och inte tänka på dina läppar armar händer lockar. Din dumma ö. På våren är man glad. Då skiner solen och då blir man lycklig.

Musiken som byggt mig på många sätt.

Jag var ute med Jack, och plötsligt stod du några meter framför mig i den lilla parken precis vid ingången till min skola. Bilden av dig i parken har etsat sig fast i mitt minne, fast det snart är två år sedan.

Där stod du, med alldeles lockigt brunt hår. Kavaj, skjorta, jeans, tygpåse. Det lös om dig, du skrattade och hade en folköl i handen.

När jag såg dig då, kändes det plötsligt som att mina ben inte kunde bära mig. Hjärtat hoppade över slag och en slags nervositet slog mig. Varför, minns jag att jag tänkte, varför beter sig min kropp såhär?

Klart jag förstod egentligen, men ville inte erkänna för mig själv. Det gick inte, jag fick inte känna så för dig.

Men du märkte ingenting, och pratade, skämtade som vanligt. Jag kunde inte möta din blick, visste att jag skulle försvinna in då. Den rödrutiga skjortan bländade mig. Tweedkavajen satt perfekt över dina axlar. Tygpåsen såg tung ut, fylld av stulen folköl. Du såg fantastiskt lycklig ut.

Jag och Hanna. Hanna och jag! Kanske världens finaste vän. Jag skulle göra allt för den fina lilla människan.