en liten sak bara
På hemköp stigbergstorget finns knäckebröden till höger om ingången.
Jag hoppas alltid att jag ska springa in i dig där. När jag går förbi din port på väg ner saktar jag in
Tar små små steg
Ifall du skulle komma ut just då.
Vid knäckebröden står jag länge. Fingrar på polarbröds runda vita knäckebröd som din kompis alltid äter.
Jag vet inte om du äter samma, men det är sannolikt. En gång mötte jag dig på väg upp från affären, jag vågade kolla överallt förutom i dina ögon och såg att du hade ett paket lingongrova i högerhanden. Du virkade plastpåsen mellan lång och pekfinger. Ditt hår var blött.
hittat
Sist när jag prata med dig hade du luften kvar
Jag saknar dig. Jag hatar att erkänna det, hatar att skriva det, hatar att tänka det.
Jag önskar att det gick att välja vem man älskar.
Under vissa bussresor brukar jag fantisera fram scenarion då jag får slå till dig. Känna elektriciteten från mitt sårade sargade hjärta bränna till över din kind. Din förvånade rädda blick, kroppen som försöker väja undan men inte hinner. Det finns en sjuk del av mig som tycker att det skulle kännas bra. Skönt.
Att gotta ner sig i minnen är livsfarligt. Jag aktar mig för att ägna någon längre tid till saker som kan dra ner mig.
En bok i hyllan från dig. Ett mail från 2011. En bild på väggen jag inte förmått ta ner.
En bok i hyllan från dig. Ett mail från 2011. En bild på väggen jag inte förmått ta ner.
Jag tänker ibland förtvivlat att jag vill ju inte ens vara din jävla vän!
Som att det var mitt aktiva val. Som att jag någonsin valt. Känner mig återigen som en biroll i mitt egna liv.
Det tråkigaste med allt det här är att du förmodligen inte lägger ner en enda tanke på mig. Det faktumet får mig att framstå som oerhört tragisk, men det får dig att framstå som ett känslokallt svin. Vilket jag vet att du inte är, men jag kommer aldrig mer att försvara dig. Det skulle bli för mycket patetik, även om ni som läser här är vana vid en ganska hög dos patetik.
Nästa pålandsdrag.
En kväll tar vi några steg ut, ut på berget. Snart är min tid ute i rummet och jag måste flytta, men jag vill helst av allt stanna. Här där man kan ta ett steg ut och sedan se hela stan lysa nedanför.
Jag förstår inte att du var i London.
Jag förstår inte att man vänjer sig
Vem vänjer sig? Gör man någonsin det egentligen?
Hela vintern har jag befunnit mig mitt uppe i min egna apokalyps. Sakta har jag imploderat, utan att någon förstod. Det syns ju inte när det sker där inne, nämligen.
Det är så fruktansvärt mycket som sker där inne
Jag ville glömma dig
Vi kan väl låtsats att du inte är skyldig mig nåt.
I remember every kiss
Jag står utanför södra station. Vi har nog aldrig varit här tillsammans, och vi har ju varit överallt, tillsammans. Alla barer på Hornsgatan är du och strand är du och götgatsbacken är du. Men södra station är ingenting, det är ingen.
Jag tänker på hur jag minns dig. Jag minns dig komma gåendes över Fridhemsplan med en brun manchesterjacka du ärvt av din kusin, han som heter Per och som alla säger att du är så lik. Under jackan har du en rödrutig skjorta och på benen slitna cheap monday jeans som från början var svarta men som nu är mörkblå. Och clarks, bruna clarks på fötterna. Över axeln en tygpåse men stulen folköl. Ditt hår är långt och lockigt och du ler stort mot mig som står och väntar. På Fridhemsplan i april året 2010.
Fyra år sedan och du var det finaste jag sett. Nu vet jag inte hur du ser ut, jag minns inte din röst eller ditt leende och jag vet inte vilka kläder du har på dig ikväll. Jag har hört att du är på Gotland, i huset ni byggde och som jag lackade plankor till. I huset vi såg twin peaks i och spelade sällskapsspel med dina kusiner. Jag älskade det jävla huset.
Nu är du där med din nya tjej, den andra i raden efter mig och jag lider fortfarande. Jag plågas fortfarande av ditt minne. Det jag minns är din trevande röst i mörkret i mitt flickrum den där helgen i april 2010. Din röst som försiktigt säger jag skulle vilja kyssa dig nu.
3 x Bruno
Av Bruno K. Öijer
Around around
Lite smalare och lite ledsnare ter han sig i mina ögon. Käkbenen är tydligare nu än då. Rummet tommare. Det känns som att han stirrar in i mina ögon och jag rodnar, blir tvungen att vända mig bort. Kollar på vadsomhelst förutom hans ansikte, den blöta perrongen, skylten, odenplan 2 min. Han är så himla fin, ser hans vita tänder i mörkret i rummet. Känner hans varma händer mot kroppen.
Det är nästan vant nu, jag känner mig hemma i hans hem. Jag har duschat i hans dusch jag har badat i hans armar jag har kysst hans mage, ben, armar och hals. "När ska vi gifta oss?" Frågar han på skämt. Jag skrattar, men det pirrar något ofantligt i mig. Han skämtar men jag vet inte om jag förstår hans skämt. Var är allvaret? Vill jag fråga. Det finns alldeles för lite allvar i min vardag.
love will come knocking
Det handlar om en människa som står på ett berg och ser ut över en stad. I förgrunden finns kalla svarta tak och längst bort, suddig, finns en bro som sträcker sig över hela horisonten. Solen brinner nedanför de turkosa metallpelarna och i vattnet finns tusentals spottloskor som simmar omkring bland avföring, öl, blod, svett och...
Tårar! Som sipprar ner i jämna strömmar från människans ögon. Klotrunda blanka tårar som stadsvyn speglas i.
Droppar, plaskar, de bildar pölar på marken som hundar kliver i. Människan skriver om sig själv i sitt anteckningsblock och de svarta bokstäverna rinner ut över pappret, tårpappret. Hundarna vid fötterna ylar och blir blöta. Blodfläckar stiger och breder ut sig över vattnet under bron. Människan skriver om blodet från tusentals människohjärtan som tappats ut i vattnet. En epidemi har härjat över den själlösa slösade staden och människan gråter över sitt egna hjärta, som också ska tappas på blod. Hundarna snyftar. Det här ingen tragedi, skriver människan i sitt block, det är bara en epidemi av tusentals andra epidemier. Vem ser, vem finns, finns ens de kalla svarta taken eller den suddiga bron. Människan skriver och tårar rullar och rullar och blir större och större och hundarna blir blötare och blötare. Det är inte synd om människan, det är bara synd.
För längesen
En trött Stockholmskväll i december får jag två sms. Jag befinner mig bakfull på en av de sunkigare barerna på söder. Mitt hjärta är tyngre än västerbron och det hjälper inte med öl eller cigratter för att få det att lätta. Men han hjälper, när hans sms kommer ser jag hans tillrättalagda lockar framför mig och hör hans höga skratt. Jag vet hur han ser ut när han sitter med telefonen, ansiktet nära skärmen och lite öppen mun. Nersjunken i en soffa eller fåtölj någonstans på östermalm.
Sorlet stiger inne på baren och någon skriker av skratt. En kvartersalkis mumlar i skägget i baren och jag, eller, mitt hjärta som var så tungt har åkt upp i taket. Ingen ser, men allt som kan kännas i kroppen känns och dunkar och jag snurrar. Hans invit, i text, i blått och vitt sken, det är omöjligt och ologiskt och jag tänker att han kanske skickat fel?
Men mitt namn står tydligt där.
”Agnes!”
Sorlet stiger inne på baren och någon skriker av skratt. En kvartersalkis mumlar i skägget i baren och jag, eller, mitt hjärta som var så tungt har åkt upp i taket. Ingen ser, men allt som kan kännas i kroppen känns och dunkar och jag snurrar. Hans invit, i text, i blått och vitt sken, det är omöjligt och ologiskt och jag tänker att han kanske skickat fel?
Men mitt namn står tydligt där.
”Agnes!”
Nostalgi och död och evigt mörker (igen)
Vi kommer aldrig lära känna varandra.
Vi hånglar och ser varandra nakna men jag vet fortfarande inte hur du fick det där ärret som du har över ditt vänstra ögonbryn. Jag undrar vad din familj gör på somrarna och hur dina föräldrar träffades, men jag får aldrig chans att fråga. Du kommer aldrig få veta att jag älskar Sagan om klanen Otori eller att jag såg bds sista spelning på way out west 2008. Vi hinner aldrig prata, det finns ingen tid för oss.
Du vill inte.
Ssssss
På ditt bröst har du en ganska ful tatuering
på armen också
jag vill säga att jag inte bryr mig
att jag gärna vilar huvudet där ändå
om jag får
Kaffet blir kanske aldrig av
och jag är för stolt
för att skriva vad jag egentligen vill
vem vet vad du gör
vem har sagt att kärlek unnas alla
Jag önskar att någon skulle plocka upp mig och ta mig.
Asfalten var torr och gatan tom när han kysste mig utanför porten. En måndagsmorgon i februari som verkade lova vår, hans kyss lovade något annat, i alla fall ville jag tro att den var ett löfte.
I flera månader har jag sett små svarta prickar glida förbi i mitt synfält. Jag berättar det för honom och han säger något jag tror är typiskt norrländskt, he är ingen fara, typ.
Hans hår är rätt fult och långt och lägger sig som i stripor längs kinderna och hårfästet är högt. Jag rör runt runt i det håret utan att riktig förstå vem det är jag tar i, vem säng är det jag ligger på? Vems höga hårfäste är det här? Jag ser alla detaljer men inte någon helhet och det pirrar inte i magen, tror jag i alla fall. Jag känner inte efter, jag känner hans lena rygg och glömmer bort vad det var jag tänkte.
Morgonen, så ljus i hans rum som saknar persienner. Jag försöker ta mig upp försiktigt, långsamt, tyst.
En hand rycker tag i min arm och drar mig inåt neråt tillbaka. Det finns inget motstånd i mig, handen behöver knappt dra. Jag faller bakåt tar tag i det förvånansvärt vackra ansiktet och kysser det överallt. Mjuka mjuka kyssar och inga tankar tänks! Ingen annan plats inget annat ansikte.
om panik
Det känns nästan som en vår dag när jag går ut från porten. Min kropp är snällare mot mig nu, jag har börjat äta B12 vitamin.
Jag är så rastlös, det går aldrig över. Jag ligger i min säng och skakar på kvällarna, jag gråter av känslor som rör runt i magen. Är jag så känslig? Känner alla såhär?
Jag vågar inte ta de piller som ligger på nattduksbordet, fast det sägs att de kan hjälpa mig. Jag blir livrädd när jag läser på innehållsförteckningen, muskelavslappnande. Det ilar i hela kroppen och jag blir yr. Tänk om jag får en allergisk reaktion, slutar andas, och dör?
Det går inte. Jag kan ta en alvedon tänker jag snabbt. Jag står med det lilla pillret i handen, då tanken plötsligt slår mig, tänk om jag sätter det i halsen? Och kvävs? Ilningarna övertar återigen kroppen och tunga tårar rullar från ögonen. Åh, helvete, tänker jag och slänger iväg pillret. Jag skakar och svettas och fryser om vartannat och det går inte att ligga ner. Det sticker i fötterna, de domnar bort och jag trycker förtvivlat på mina hårda hälar.
Det är såhär det känns när man har en blodpropp, det har jag läst. Andningen blir tyngre och tyngre och jag går i cirklar i rummet, övertygad om att jag kommer dö. Telefonen i fast grepp i handen, så att jag snabbt kan ringa 112. Under tiden försöker jag hela tiden övertyga mig själv om att det är inbillning. Du är frisk. Du kommer somna och du kommer vakna imorgon igen. Jag lägger mig på sängen och gråter och skakar och förlikar mig med tanken, försöker låta kroppen vara, försöker andas normalt.
Jag hyperventilerar och rummet snurrar och ingen tanke i världen skulle kunna få mina kroppsliga symptom att försvinna i det ögonblicket. Jag är så djupt inne i mig själv att det skulle kunna pågå ett världskrig utanför fönstret utan att jag skulle märka.
Dagen efter går jag runt som i en dimma, jag känner mig hög och världen är sne. Som att någon försiktigt försökte trycka ner mig mot marken.
Doktorn säger att det bara är i min hjärna, han lyssnar på mitt rusande hjärta och skriver ut betablockerare.
Jag läser innehållförteckningen innan jag äter det första pillret, och jag skriker och gråter när det står att de inte ska ätas om man har lågt blodtryck, bröstsmärtor.
Jag googlar psykiatrisk akutmottagning.
Jag tar ett piller.
Nästa dag tar jag ett till.
Grevinnan av Dia
En ny igen, vem som helst förutom jag
Jag vill inte tro att du ljuger för mig. Men det blir svårare och svårare när det än en gång kommer in någon som går före mig. Jag väntar väl inte på dig, men om saker hade varit annorlunda hade det kunnat vara du och jag som hånglade på fest. Eller på nåt jävla lighthouse.
Jag kollar på bilder på henne på facebook och suckar. Försöker avgöra om hon är vackrare än vad jag är.
Mitt ego vill säga att jag är snyggare, faktiskt ganska så mycket. Och har jag inte fått höra det, tusentals gånger? Av främlingar, av kvinnor, av män, av random personer som går in stolpar medan de är upptagna att stirra på mig?
Jag skäms.
Hur kan jag tänka sådär, det är ju vidrigt. Jag ser hennes ansikte och vill så jävla gärna hitta något fel, något på hennes näsa som skulle kunna få dig att tycka sämre om henne, och mer om mig.
Jag är en hemsk människa. Som att mitt utseende skulle spela någon egentlig roll?
Det finns ändå ingen som blir kär mig. Alla de jag velat vara med har lämnat mig. Jag vet jag låter bitter och det är väl inte helt sant; men de slår mig hårt när jag tror att mitt utseende på något sätt skulle kunna få dig att ändra dig.
Du brukade kalla mig för skönhet på morgonen.
Jag är för naiv, för godtrogen. Jag trodde verkligen att våra stunder var lika magiska för dig som de var för mig, det är därför det är så omöjligt att släppa. Jag har krigat för dig, jag har varit beredd att ge dig ett helt liv, jag har gett upp all stolhet för att få vara nära dig. Om du blir ihop med henne nu är det så tydligt, så tydligt att inte ens jag kan försöka ignorera det. Det är faktiskt så att det är mig du inte vill ha. Det är mig. Och kanske har det varit så hela tiden och kanske har jag aldrig velat se eller ens kännas vid det, men nu har jag inget val. Och när detta är skrivet kanske jag kan försöka bygga upp all den stolhet som jag låtit riva.
Jag gråter inte ens. Det gör knappt ont faktiskt
Vilka är ni!!! Säg!!!
nämen om en skulle ta och ta en öl
öl
öl
öl
öl
öllöl
Ta och ta!
Jag längtar efter ruset som infinner sig, efter två öl.
Jag borde plugga.
Utanför droppar det från taken, ibland faller de ner på huvudet och det går en ilning från nedslagsplatsen över ryggen
Det är nog fullt på andra lång ikväll. Det är shoreline-kväll på Jazzhuset.
Såhär ser jag ut! Gör mig till inför kameran, hopp om att se lite lite bättre ut. Förställa sig och hålla på, skämssköljning. Svart skämsvatten över hela mig. Dyblöt går jag ner för backen in på andra lång och sedan Publik. Där sitter någon och väntar, en kille kanske, han är från Norrland och ler brett när han ser mig.
Om det syns att jag är dyblöt låstas han inte om det, han bara ler och ler och lerlerlerlerler.
Kan vi hångla nu?
detta är trots allt en dagbok
Lördagen den första februari och klockan är 00.11. Min mormor fyller 81 år idag.
Jag borde ringa henne oftare, jag borde tänka på henne oftare.
Idag har inte varit en vanlig dag. Igår fick jag en sådan grov panikångest-attack att jag åkte till akuten. Jag orkar inte beskriva symptomen, men jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag lovade mig själv att om det inte är något fysiskt fel på mig nu så åker jag till psyket det första jag gör imorgonbitti.
Men klockan 07.40 gick jag upp och läste Maja Lundgrens Myggor & Tigrar.
Jag ringde inte ens vårdcentralen.
På väg till skolan höll jag på att få en attack igen. Det handlar tydligen om att inte andas för mycket, för hyperventilationen sätter igång symptomen.
Jag mår så himla bra. Jag har flyttat till ett studentrum på masthugget och börjat läsa litteraturvetenskap, och jag älskar det. Varje föreläsning varje bok känns betydelsefull. Varje dag har en mening.
Människorna jag delar kök med anordnar fester. Vi går ut på AW tillsammans och blir fulla och går ut och dansar.
Jag försummar S. Jag försummar K. Jag försummar A.
Jag borde ringa dem oftare, jag borde tänka på dem oftare.
En kväll hånglade jag med någon. Dagen efter tänkte jag inte på A, fast han är den enda jag egentligen vill hångla med. Men han är inte här, inte ens i mina tankar. Eller ibland är han det, och då i dubbel kraft.
Det finns bara A, det är så självklart. Men vid vissa sinnestillstånd blir det så suddigt, som att allt han är bara är en dröm, en röst från en svunnen tid. Jag vill verkligen resa med honom, jag vill sitta på ett ölcafé från 19 till 01 och bara prata och röka. Vi rör inte varandra under hela tiden. När vi kommer innanför hotellrummets dörrar ligger vi med varandra tills det börjar ljusna utanför fönstret.
Imorgon ska jag läsa, Bodil Malmstens Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
jävla helvetes jävla fittkukskitihelvetesjävlajävlabajshelvete
Och döden, Robert. Vad hade du sagt om den?
Du försökte lära mig att inte oroa mig, de fredagskvällar vi spenderade ihop ägnade du åt att prata om kameralinser du köpt på tyska ebay och åt att lära mig att ta det lugnt. Jag vet inte vad du tänkte om döden, för den pratade vi aldrig om. Så långt bort var den, den fanns inte i närheten av våra små diskussioner om 80-tals synthpop eller film. Den fanns aldrig där! Men osynlig i dig låg den, ständigt närvarande fast ändå osedd.
Hur kunde det ske?
Jag avskyr den för att den tog dig. Det försvinnande vi människor valt att kalla döden. Ett namn, en händelse som kommer att hända alla, även mig. Och jag oroade mig, inför dig, jag sa att jag trodde att jag hade blodproppar och hjärntumörer och du skrattade och masserade min nacke. Jag dansade charleston och du bjöd på choklad.
Jag vet att du spenderade millenieskiftet i New York. Jag vet att du bryggde te-vin med dina kompisar på gymnasiet. Ytliga saker. Jag vet att du gjorde film, jag vet att du levde ut din kreativitet. Det som jag aldrig vågar göra gjorde du, och du skrev manus och regisserade och filmade. Själv. Jag älskade dig för det, jag älskade att du gjorde det, det som så många andra aldrig skulle våga. Du tog hand om mig, även om jag aldrig fick lära känna dig på riktigt så kunde jag känna att du bar mig genom fredagskvällarna. På en öde avdelning på Nk.
Åh. Jag står hjälplös inför döden. Den har aldrig drabbat mig, den har aldrig rört om i min närhet aldrig fått mig att gråta om det inte varit på film. Fiktiv. En konstruktion bara för att skapa känslor hos en tittare.
Åh. Jag står hjälplös inför döden. Den har aldrig drabbat mig, den har aldrig rört om i min närhet aldrig fått mig att gråta om det inte varit på film. Fiktiv. En konstruktion bara för att skapa känslor hos en tittare.
Men livet fortsätter, jag dansar charleston och dricker öl och oroar mig över triviala saker. Ibland gråter jag, och jag tänker på dig. Jag kan nästan känna din varma hand krama min axel. Jag kan se ditt retsamma leende.
Jag kan höra dig säga "ta det lugnt".
Varje sekund varje minut
Vill springa till bussar över brunnsparkens broar och dansa på takterasser vid älvsborgsbron. Jag vill ockupera universitet och höra honom prata politik! På nefertiti får han gärna ta tag i min nacke igen och igen och igen.
Jag längtar efter göteborg. Och allt kommer att lösa sig. En dag kanske jag får vara med dig, eller så får jag inte det. Skjut inte upp ditt liv, det pågår just nu. Du står i nominativ maskulinum singularis och jag i ackusativ femininum singularis. En dag står vi i samma nominativ fast i pluralis. Jag längtar inte jag väntar inte jag skjuter inte upp något! Jag vägrar! Jag ska ju ockupera universitet!
