toujours

Jag tänker på hur A alltid sa att han tyckte om det, regnet. Hur han gömde sig för solen på somrarna. Han låg i rummet i huset på Gotland med gardinerna nerdragna, ända fram till eftermiddagen. Själv begav jag mig ut på cykel i det platta landskapet, febrilt trampande i motvind. De vita kyrkorna, fåren, ängarna. Jag tänker ibland att det var där vårt förhållande tog slut, hur det sakta sipprade ut i sanden, på Tofta strand. I någon av bunkrarna där vi gömde oss för vinden.

Göteborg är den gråaste platsen i världen och Gotland den blåaste. Mina minnen därifrån är blå himmel och blått hav, hur de smälter samman i horisonten. 

I sängen på natten berättar han om Australien. När han såg Jens Lekman på cafeét han jobbade på där, om jordbävningar, om män han förälskat sig i och andra saker som fastnar i mig.

Du är så rimlig säger han och jag skrattar.

 

Efter 1,5 år i Göteborg får jag mitt första förstahandskontrakt. Jag gråter när ingen ser, sätter mig på muren framför Masthuggskyrkan och hulkar i mörkret. Röker och snyftar. Förändring är både det värsta och bästa jag vet. Jag klarar inte av tanken att stanna på samma ställe, men när jag väl rör mig går jag sönder.

Ångestens järngrepp om mitt hjärta min andning mina armar mina ben. Alla tankar.

 

    

Plötsligt blir det vinter igen, händer blir stela och torra och jag och min vän ligger länge länge under täcket på morgonen. Luften är alldeles krispig och hans näsa och kinder blir röda när vi kommer in i värmen.

För två veckor sedan kysste han mig på en båt och sedan dess har jag inte kunnat sluta fantisera om hans ögon och läppar och hans alldeles silkeslena hy.

Det är nog då jag känner att jag lever, när en annan människas leende skapar stormar i magen. När någons hud bränns mot min och minuter och timmar rusar förbi. Då inga tankar tänks förutom njutningen, njutningstanken då personen i alldeles rätt ögonblick tar tag om nacken och kysser och kysser som om det inte fanns någon annan än vi två på baren. I restaurangen. I hissen. I trappen. I taxin.

 

 

Jaaaaag faaaaaa.

 

 

Beroendet, jag längtar efter det och tänker på det jämt jämt. Jag träffar alla och ingen känns det som och jag blir rädd att han ska se mig dansa på pustervik. Sedan sveper jag en öl och göteborgsnatten känns oändlig och jag odödlig.

Jag saknar dig inte varje dag men i alla fall varannan. Tänkte på cigaretterna vi rullade och förvarade i en vit plåtask. Du ville ge tillbaka den där jävla asken till mig men jag orkade inte ta den orkade inte ha den hemma i hyllan orkade inte se den varje dag.

Kanske ligger den hos dig, i någon hylla, kanske finns det fortfarande några tobaksspån kvar i den.

I september år 2014 flyttar du ihop med någon som inte är jag och jag trodde alltid, ibland till och med fortfarande, att det skulle vara vi. Vi som flyttade någonstans. Vi som hade din mormors tv-bänk i vardagsrummet.

Jag lyssnar på oasis, rockin chair, och jag liksom ser din mun framför mig. Hur den kupas och skriker orden im older than i wish to be this town holds no more for me. Dina lockar som reflekteras i ljuset på ett dansgolv, kanske strand, kanske debban slussen.  

Och den munnen, som nästan svalde mig hel och de läpparna. Jag orkar egentligen inte skriva om dem, men de orsakade sådana jordskalv i mig att jag heller inte kan låta bli. Jag kommer kanske aldrig kunna låta bli dig. 

Jag vet nästan inget om dig. Din mamma använder chanel smink, jag ser den lilla loggan genom glaset i erat badrumsskåp. Din bror jobbar på en budfirma och du tog aldrig studenten.

Vi träffas på fridhemsplan en ljummen augustinatt och du fyller. Du kysser mig hårt och länge när vi ses och jag känner mig hög.

 

De få saker jag vet om dig ryms i ett sms. Jag skriver;

Du kysste mig utanför bajamajaland och jag tänkte egentligen är du inte kär i mig

Men tid har hjälpt mig, precis som alla alltid sagt. Ingen nämnde tidsfördriv, det är fördrivet som hjälper och inte tiden i sig. Och jag har ett tidsfördriv att dö för.

Jag svarar med att knäppa alla knappar upp till halsen och gå in.

Andra är så hippa i sina skinnjackor och skjortor att det ser ut som att de snart ska sprängas av självmedvetenhet. 

Jag känner mig snygg, och jag ser hur folk stirrar. Jag kan inte ta ögonkontakt med någon av det manliga könet utan att de tar det som en invit. 

Men självförtroendet dalar när jag ser dig sjunga. Du blundar, tittar, möter ögon som dreglar och vänder dig ibland om mot trummisen. Spänner käken, ser koncentrerad ut. Regnet öser ner över seglet som är uppspänt över terassen. På den lilla ytan är det trångt och kvavt och min cigarettrök stannar en lång stund i luften framför mig. 

Jag tänker på alla gånger jag kysst dig och alla gånger du tagit tag i mitt hår. Det känns så främmande när du står där och sjunger, just där är vi nästan totala främlingar. Alla tjejer som står och avgudar dig får mig nästan att bli svartsjuk, som att du skulle vara min. Jag dödar mig själv med tankar på min oduglighet. Du dödar mig med din röst ditt hår din flackande blick. Regnet som aldrig slutar falla dödar de nykomna människornas hår och smink. Stockholm är förödande och jag har aldrig mått så dåligt som jag gör här och heller aldrig så bra. Jag letar passion hos dig, jag letar bekräftelse och kyssar och löften jag vet att du aldrig kommer uttala. Ändå kan jag aldrig sluta leta.