toujours

Jag vill inte ha dig. Men men kropp vill, varje nerv vill och varenda liten cell i hjärnan skriker när jag ser dig.
Jag har huvudvärk, det är din huvudvärk och jag önskar att du kunde ta tillbaka den. Som med så mycket annat. Kanske några sms och några svåra ord på telefon som verkar ha etsat in sig i mig. Ord du aldrig menar men som aldrig slutar att betyda världen.

Vi skulle kanske inte vara bäst ihop, fast jag tror det av hela min själ. Men hela din själ tror inte det så varför kan inte min själ fatta? Förstå. Något som för mig är så självklart i böcker och filmer är ofattbart då jag själv står drabbad.

På telefon är jag desperat, säger samma saker om och om igen i hopp om att du kanske ångrat dig. Min säng är stor och täckt i ett överkast med stjärnor. Jag trycker mitt ansikte mot en kudde och hulkar ut tårar.
Det var väl kanske lika bra.
Sista gången jag befinner mig i det här rummet, det dödsdömda rummet fyllt av dina andetag, som för längesen fyllde utrymmet mellan fönster och vägg.

Det är inte synd om mig, det är bara synd. Dina ord läker inte, dom förgör.

Så full, så jävla full vill jag bli ikväll. Inte en tanke ska tänkas. Inte ett ord ska få formas. Inte en människa ska få se!

Ett helt paket med cigg var fullt för en sisådär 30 min sen. Nu är det tomt! Min lilla patetiska revolt mot mig själv. Några cigg och några öl. Sen några tårar på det.


Och imorgon ställer jag klockan på 08 och går upp och pluggar latin.

Du är starkare
Än vad du tror
Du
Är
Stark
Are!

Och jag kan ju alltid skriva något, när det känns jobbigt kan jag ta upp min lilla telefon och skriva något meningslöst.
Hökarängen är förknippat med förtvivlan och jag skulle aldrig kunna bo där. Där kommer du att bo med någon blond som skrattar mycket och aldrig är bekymrad.
Jag måste nervärdera dig, det förstår du, jag kan inte gå runt och tro att du är den enda. Den enda som förstår, den enda som kysser på rätt ställen, den enda som säger rätt saker. Jag måste få dig att bli mindre, för annars klarar jag mig aldrig. Så ta inte illa upp om du läser, jag vet att du kan ta mina små ord.

Jag lyssnar om och om igen på graceland med paul simon. Den får mig att må bra, både deppig och peppig. Ni som läser kanske har tips på mer sådana depp+pepp-låtar?

Hejdå. Nu går jag av i medis och somnar i en stor ensam säng och vill inte vakna, om det inte vore för 3 personer som faktiskt vill att jag ska vakna och säger det varje dag. Du är starkare än vad du tror, Agnes. Så säger de.

Jag känner mig banal.

På way out west kysser du mig i folkmassan utanför bajamaja-land. Du bara tar tag i min axel och kysser mig, en kort stund och jag är med på det. Det kittlas i magen. Du är väldigt full och i efterhand undrar jag om du gjorde det bara för att du ville att hon skulle se. Jag kan inte förstå annars, varför. Ölburkar och svartklädda människor på led. En falafel på gatan och min bästa vän i kön till bajamajan. Och din lilla kyss, som för mig inte är ett dugg liten. Den är stor och den förgör mig, kanske ser du det i dimman. Vi åker till jazzhuset och du ser mig inte mer den kvällen. Tysta talande doctor martens som inte kan andas. Ett rökigt rökrum. Man får inte gå ut. Vi dricker slattar och dansar till arcade fire. Jag finns inte!

Du köper choklad och vatten på seven eleven innan vi går på tunnelbanan. Jag hoppar upp och ner, på samma ställe bredvid dig, drar dig i skjortärmen och skrattar. Min energi är hög, och jag vet knappt om jag drömmer eller om det är sant. Jag ser mina vida byxor fladdra, de är tunna och svarta och har en hög slits så mina lår syns ibland. Du säger att de är fina.
När vi korsar Hornsgatan tar du min hand och jag låtsas att vi är ihop. Det är fortfarande ljust fast klockan är halv fyra på natten, och varmt. Du är varm och du följer mig, jag leder vägen på vårt olyckliga slut.

Vattnet ligger tyst och stilla under Västerbron. Tusentals ljus från hus över klippan. Över dina vans och dina lockar. Jag hoppar i först och vattnet lägger sig som silke över min nakna hud, det är varmt, eller så känner jag inget efter 6 öl. Du hoppar i och simmar vant, kommer nära.

Det är tyst, som att viken var ett vakuum. På andra sidan finns bara träd och på vår sida finns bara våra mörka kläder. Du säger att nu borde vi kyssas, och ja. I det svarta vattnet gör vi det.

På vägen hem till dig vill du kyssa mig men jag råkar vika undan. Du spelar sur och jag svarar med att täcka hela ditt ansikte av pussar. Ditt skägg kittlas, du ler.

Och jag är lite full ikväll, i Gbg, där spårvagnarna bara tycks gå österut. Månen är också full och jag tänker på hur försokraterna såg på den, för det får vi lära oss i skolan.
Jag träffar fina människor, jag åker till deras hus och äter deras mat och dricker deras vin och delar deras skratt men! på distans. För vi känner inte varandra, och det är härligt eller hemskt, för nu får man 'börja om på ny kula'. Vet inte om jag ska älska eller hata, för jag går på tå. Jag står på tå i hans vardagsrum och kan inte vara något annat än mig själv, och jag själv vill dansa till den där låten, och han kanske bara sitter där och lyssnar, han, de, i texten får han med huset stå för dom.
Weekdays they bring me down but im an engine on a saturday night! Sjunger jag och du skulle förstått, men det gör inte dom här i huset och jag kan bara längta. Längta efter vardagsrummet där jag inte står på tå och där han, de, dansar med mig.

- Har du hört den här?
Du säger det samtidigt som låten går på och de sjunger; nu ser jag om mig om och kring mig när jag, när jag går här uppåt i åldrarna och..
- Den är otroligt bra.
Det menar jag. Du sitter bredvid mig som en främling på en soffa på en efterfest på fridhemsplan och du skulle ha kunnat vara vemsomhelst. Kanske någon snygg kille med lockigt hår som röker och spelar i band. Någon med drömmar om Asien eller Sydamerika. Men du är du, och jag älskar dig innerligt och kanske genomsyrar det allt jag säger och alla blickar jag kastar, till dig och mot dig.
Vi möts, för första gången på 2 svåra månader och i den där himla låten finns vi. Jag är full och du är hög.

På balkongen pratar vi knausgård och där möts vi också. På efterfesten finns många men för mig bara du. Jag röker och du går in innan mig för det är kallt, februari, men jag låtsats som ingenting. Kanske rör jag vid någon annan när du ser just bara för att du ska se. Och jag älskar dig, har jag sagt det? Jag älskar dig när du är för full, när du svamlar och vinglar och är dryg och glömmer bort. Glömmer bort mig. Du är självdestruktiv och jag vill ta hand om dig. Jag vill lägga min näsa mot din hals och dra in den är lukt som är du, som är trygg och som är all den kärlek jag någonsin känt.
I köket pratar jag med någon men jag tänker på dig, du sitter i soffan och sjunger, dricker, försvinner in i en dimma för dig så välbekant och bekvämt.

OCH HAR DU NÅNSIN FÖRLÅTIT MIG FÖR DET ÄR NÅT JAG ALDRIG GJORT SJÄLV

Ville ju egentligen bara vara med dig.

Jag kan spendera ett helt liv med dig, med att vara olyckligt kär i dig.

Vad fint det är, fördärvet. Vi borde reclaima ordets innebörd för det är vackert! Fantastiskt! Jag och mina vänner pratar om fördärv som något underbart, som ett stadie av total avslappning och samtidigt energi.