toujours

Ska jag gå till skolan nu? Jag behöver inga fler föreläsningar, inte nu, inte idag. Inte när du ligger under täcket brevid mig och andas tungt. Inte när jag vet att jag kan stanna här och låta dig långsamt ta av min tröja.

Jag förstår inte att människor får något gjort.

Det är obegripligt, sanslöst. Hur kan ni jobba? Plugga? Träna? Hur kan livet fortsätta som vanligt när det enda jag vill göra är att krypa in under hans skinn. Höra honom andas långsamt, sen snabbare, tungt och högt i mitt öra.

Sedan är jag såklart livrädd. Fullständigt förtvivlad och alldeles trasig och splittrad. Jag måste ha kontroll.
Blir aldrig för full, röker aldrig för många cigaretter, skulle aldrig tillåta ett alltför hårt fall.

Vet hur ont det gör, hur svårhanterligt och förjävligt det kan vara.

Som tonåring föll jag jämt. 

(Men när jag är där i sängen helt omsluten av lukter och hud då finns inte mycket kontroll då finns bara hårt hårt fall och kanske är det okej)

Trodde aldrig att jag skulle känna såhär igen. Men det gör jag och det känns som att jag går igenom golvet, faller ner tre våningar och landar på rygg, utan att blunda. Jag kan inte tänka på annat än dina andetag din andedräkt din tunga, jag vill vara i det hela tiden. Stormarna i magen när dina händer tar sig innanför tröjan, hur det känns som att jag har kolsyra i blodet när du kysser mig. Jag har aldrig testat nån drog men jag kan inte föreställa mig någon bättre tripp än den jag får när din nakna hud rör sig mot min. 

Stockholm igen. Lukten är annorlunda här, fränare och mer förorendad. Inte lika mycket havsdoft.

På perrongen där jag väntar på pendeln smyger sig ångesten på, världen gungar och det sticker i vänsterarmen. Jag tar djupa andetag och tänker att det är okej, att jag kan hantera det nu. T-centralen är den värsta platsen på jorden och jag får alltid ångest här, borde vara van.

Jag har börjat sakna H igen. Hon är Stockholm för mig. Hon visade mig Östermalm och Vasastan och jag drömmer fortfarande om den dagen hon bjöd med mig hem till sig på lunch. Hur hon skjutsade mig nerför backen till tunnelbanan på hennes cykel. Lunchen vi åt, hennes precision när hon skar tomaterna, snabba vana rörelser med kniven och tomatskivorna som hamnade på hög.

Jag var 16 år och helt tagen av henne. Jag vill vara henne. Hon var en sådan person som kommer in i ett rum och fullkomligt stjäl all luft och allas ögon. Hon var förtrollande vacker, öm, snäll, högljudd, rolig, givmild, ödmjuk och omhändertagande. Hennes sätt med killar, hennes sätt med vuxna, hennes sätt  med lärare. Jag observerade hennes rörelser, hur hon la sig på sängen med en kopp té, hur hon virade sina ben runt mina när vi sov ihop, hur henne mun krökte sig när hon åt yoghurt på morgonen. Hon var en sådan som alla blev kära i.

Och hur mycket jag kanske kommer få.

Oroar mig ofta, ältar aldrig. 

Det lustiga i att tanken på döden dödar mig! Komiken va!

"Hon och Henrik Tikkanen drabbades av varandra när hon var bara 21 år. Han var gift och elva år äldre. Hon vikarie på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Han etablerad författare och tecknare.

De hade gjort ett reportage tillsammans, umgåtts i två timmar, och innan hon steg ur hans bil på väg tillbaka till tidningen kom frågan: "Om jag inte var gift, skulle du gifta dig med mig?" frågade han.

- Hur fånig den repliken än var, så blev jag ögonblickligen dödsallvarlig. Jag hade inget val. "Ja", sa jag.

- Vi var bergtagna av varandra.

- Jag hade aldrig träffat någon som så suveränt använde orden, som var så rolig, som var så intensiv.

Henrik Tikkanen har beskrivit deras kärlek med orden: "Det var som om en jättelik magnet hade dragit oss ihop." Men också att den var total som kriget, en århundradets kärlekssaga. Hon skriver i boken om åtrån och lusten som hela tiden fanns tätt under ytan, oåtkomlig för alla ord. Hur de bara behövde se på varandra för att bli matta av lust."

 

Märta och Henrik Tikkanen, intervju med Märta i DN 2004. Så jävla fint.

L berättar att hon ska flytta till Skanstull, en etta med balkong mot bron. Jag föreställer mig sommarnätter med rosé och trädgården. Ljusa mornar med cigg på götgatsbacken och hennes uppspelta röst in telefonen när hon styr upp efterfest. Kanske är du med, kanske får jag kyssa dig utanför min gamla port. Förbjudna tanke, osäkra önskan. 

A kommer till Göteborg för att jobba. Det är så skönt med miljöombyte.
När vi ses gör han till rösten, den rösten han använder när han pratar med mina föräldrar eller med nya bekanta.

Kanske gör jag också till min röst, men vi båda låstas som ingenting. Hans ögon möter knappt mina, han ser ner i ölen, ut på gatan utanför, på väggen bakom mig. Om våra ögon mot förmodan möts bryter vi det snabbt.

Jag är så himla rädd för att han ska kännas, att det ska finnas något i mig som väcks till liv när vi träffas.

Jag försöker förstå vem han är nu, försöker placera honom i mitt minne som en ny person. För det är han, en alldeles sprillans ny person med nytt jobb nya vänner och ny frisyr. Det är svårt, för ansiktet och ögonen och munnen är precis samma. Händerna han för upp mot munnen när han skrattar, samma. Samma jäkla skor.

Men inget väcks, inga ras inga fjärilar inga stormar. Han sitter där och pratar, om sitt nya liv, och jag lyssnar. Ibland glider tankarna iväg, ibland skrattar jag eller nickar instämmande. Ska vi kanske börja röra på oss?
Jag bjuder på en cigarett.

Vintern i gbg är svår. Det regnar på tvären och mitt paraply blåser sönder.

Vi skyndar över järntorget, in i spårvagnen, av vid olskroken, över torget, uppför backen, uppför trappor, in i hallen, av med kläder, ner på sängen.

Någonstans där smälter vi ihop. Jag vet inte var jag börjar och han slutar.

Tunga andetag, han får mig att vibrera.

Vi repeterar.

Januari och februari är svarta slukhål. I de två månaderna finns ingen värme och inget ljus.

 

 

 

Det är värsta är att jag vet vad han kommer säga, hur han kommer säga det. Jag vet hur hans ögon kommer att se ut (stora, blågrå, blanka) och jag vet vad blicken kommer säga. Min mage vrider sig, jag önskar att den gick att vrida ur helt, så att jag sedan kunde gå fri. En snabb kort plåga, smärta i några sekunder i mellangärdet, och sedan, över.

 

Men livet tycks vilja se mig plågad, en molande långsam smärta. Hans tomma ord, trevande och tvekande, hur han nästan vänder sig inåt för att leta efter ord som är så milda som möjligt. Så snälla och mjuka, allt för att bespara mig, allt för att inte uppröra.

 

 

 

Så jävla högtravande det blivit på sistone.

Orkar knappt med mig själv, läser aldrig igenom två gånger för då vill jag bara radera.

 

 

Snart är det JUL och det innebär att alla ska vara glada. Jag känner mig inte speciellt glad, men det bör inte vara ett hinder.

 

Min vän sa dagen efter att hon hade sett våra fotspår i snön utanför hans port. Hur de gick i en cirkel, tvekande, fram och tillbaka och sedan in genom porten.

 

Klarar inte av väntan, klarar inte av att vara sval. Jag är fördjävla dålig på att vara sval.

Efter att vi har legat med varandra går han på toaletten och jag ligger kvar som ett kryss över sängen och stirrar ut genom fönstret. Jag ser kala trädkronor som vaggar i vinden, de påminner mig om hur obetydlig jag är i världen. 

Mörkt i rummet mörkt utanför, fast ett ljust mörker. Ett grått mörker som silar in genom fönstret.

 

Kanske är jag kär i dig tänker jag när han kryper ner under täcket igen. Men jag säger inget, kryper bara närmare och överväger möjligheten att gå därifrån. Hur smärtfritt allt skulle kunna vara om vi aldrig sågs igen, ingen dramatik, inga känslor, ingenting.

Jag går av spårvagnen i Olskroken och tänker på vilket konstigt namn det är, olskroken, tänker på ostkrokar, min mamma sa alltid ostkrokar iställer för ostbågar. Undrar varifrån namnet kommer, tänker på Hästpojkens låt olskroken stomp.

Jag älskar det lilla torget. Husen är rätt fula, i rött tegel i modern tappning, eller kanske 80-tal. Det står fiskebodar uppradade och lukten av fisk är subtil men ändå distinkt när jag går förbi bodarna. Jag gillar torget för det är förknippat med dig, förknippat med ljumma lätta mornar då jag promenar nerför din gata mot spårvagnen.

Efter en natt i din säng och din famn ligger din doft runt mig som ett moln. Det kommer en pust av den när jag drar åt halsduken eller vrider på huvudet. Du är kvar i mig flera timmar efter vi skiljts åt.

 

 

 

 

Min bästa vän och jag delar ett studentrum på masthugget, 19 kvm med kläder och prylar överallt. Jag somnar mot hennes axel till gilmore girls. Hon väcker mig på natten med sina sparkar mot mina ben. På morgonen vaknar hon med ryck och förvirrad uppsyn när jag stänger garderobsdörren, på väg till skolan.

Jag älskar henne innerligt. Hennes korta blonda hår, alldeles rufsigt på morgonen. Hennes varma lilla kropp brevid min på nätterna. Hur gäll hennes röst blir när det vankas politiska diskussioner i det gemensamma köket. 

En dag ser vi tillbaka på det här och skrattar, säger, hur kunde vi? Hur pallade vi? 

Men vi pallar. Och har jag sagt att jag älskar henne?