toujours

Har tänkt på allt som man inte kan ta på. Vad som får dig att känna, om du någonsin kommer att se på någon som du såg på henne (troligtvis) och varför man tror att vissa saker inte går att ändra på. Jag kan ju t.ex. kanske förstå mig på matte en dag och du kan ju faktiskt hitta någon som är ännu bättre och starkare. Sen får du uppleva allt det som känns så mycket och inte går att hålla fast i.
Det kanske är nyttigt (troligtvis) och ibland så känns det som att du inte skulle välja lycka om den så serverades på ett silverfat rakt framför dig.

Once I wanted to be the greatest.

Det är kallt ute, eller det blåser kallt regn. Vi tog upp två flyttkartonger från källaren och tänkte pynta, men de stod i hallen under hela lördagen och mamma blev arg och pyntade snabbt i sin ilska, utan mig. Det är lugnt, det är okej, jag fick en lysande luftballong med en tomte i som vinkar. "Merry Christmas" står det, och jag undrar, sen när åker tomten luftballong?
Jag minns julen i Dalarna då man räknade ner dagarna och såg på julkalendern och snön gick högt över huvudet. Det var spikade traditioner och pappa hade aldrig någonsin kunnat tänja på dem. Släkten var stor och tomten läskig, och det snöade alltid. På morgonen vaknade vi tidigt och sprang upp och pyntade julgran och jag tror att jag hade en strumpa.. Ja, och där i låg oftast ett tv-spel så jag kunde sysselsätta mig under dagen. Den gick alltid så fort på ett långsamt sätt. Önskar att jag hade sparat känslan i en julburk som man kunde öppna och sedan uppleva den igen. Det var så fint och alla var så glada, så fridfulla på det där glättiga amerikanska sättet man bara tror finns där, i usa. Sa jag att det alltid snöade?

Kollade på gamla foton och försökte förstå när det hände. Om man kunde se det på dig, något i ögonen kanske.
Idag stod du på scen och mitt hjärta brast och brast och brast och jag låtsades att jag grät för att det var så fint men om du visste, om du visste att jag grät för dig. För allt som inte längre finns kvar där inne i dig och för att du inte längre ser.

Du satte dig ner på bänken. Knöt dina svarta kängor, tog ner jeansjackan från kroken på väggen och satte på dig den. Du knäppte inte knapparna, lät den vara öppen. Tittade till ditt hår i spegeln, lät handen rufsa lite lätt (jag tänkte på alla de gånger jag dragit mina händer genom det, och visste att fast du sa att allt skulle vara som vanligt så var det nog sista gången jag gjorde så, den kvällen).
Jag fick en hastig kram och ett leende sedan öppnade du dörren och steg ut. Du stängde den efter dig och jag stod kvar på hallgolvet tittade efter dig. Det var ju töntigt, precis som att jag skulle se dig gå ner för alla trappor genom dörren och väggen.
Men jag tyckte att jag hörde dig stega ut genom porten.

Minns att ni alltid satte upp mitt hår och jag undrade eftersom att de andra oftast ville ha det utsläppt i mittbena och du sa "men vi måste ju framhäva din features darling!". Jag bara står och stirrar i spegeln och undrar, undrar, vilka features?

Tänkte på dig idag igen. Kändes så konstigt, inte pirrande utan mera som att något torktumlades i min mage.

So you're wishing that you never did all the embarrassing things you've done and you're wishing you could set it right
And you're wishing you could stay the night
But then I go again, wishing never solved a problem
If you wanna get it big time, go ahead and get it get it big time

And give it give it give give it give it until you just can't give it no more.

Såg precis I killed my mother och åh. Jag älskar bra film och blir kär i unga genier!

Tänker på alla de gånger som mitt rum varit vårt universum. Alla de gånger då det inte funnits något annat, de gånger då världen suddats ut och vi har bara sett varanadra. Rullgardinerna nerdragna och tv:n på men det spelar ingen roll. Det var aldrig tänkt att det skulle kännas så, det hände bara.
Som att stå på scen, förstår du? När man är så närvarande att det inte existerar något annat! Man förstår det aldrig förrän efteråt.

Nu sitter jag här så medveten om världen runt omkring mig och lyssnar på zoey deschanels röst när hon sjunger "I don't like you but I love you" och tänker på alla de ställen jag skulle kunna vara på istället.
När jag faktiskt sitter mitt i vårat gamla universum.

Jag försöker så mycket. Försöker vara duktig i skolan duktig hemma, söt snäll och trevlig försöker vara alla till lags försöker att vara så snäll och ödmjuk som möjligt. Försöker att inte ljuga eller dömma eller vara lat. Försöker att träna att städa att gå ut med jack. Försöker att spela gitarr och hjälpa andra människor försöker lyssna och vara empatisk sympatisk telepatisk..

Folk säger att jag är lik en tjej i idol och det regnar så mycket och vid kvart i tre är det svart utanför fönstret. Jag sjunger dance dance dance och betonar a:et och Katta spelar på dragspelet.
Hemma ställer mamma in lax i ugn och pappa äter chips läser bok dricker whisky.

Är så ledsen över att allt blev såhär. Nerbrutet. Det är så konstigt att man aldrig märker förrän man är mitt i? Att man aldrig ser något komma emot en. Kanske blundar jag för mycket.
Det är dåligt, jag är oförberedd och halkar och slår mig.

Förlorar jag dig förlorar jag allt. Det kanske låter extremt men du är handen som håller mig fast som plockar upp mig och tar hand om mig smeker mig. Varför är du ledsen? Allt är upp och ner och jag har ljugit, vad är det för vän? Hur ska du kunna förlåta mig. Vi som brukade prata så länge om hur det ska vara, vänskap, och nu har jag brutit allt.
Jag vill säga att jag förstår dig att jag ser dig att allt inte är som det ska. Men du undviker och skrattar och ler men vi ser ju! Att långt in är något trasigt.. Allt jag tänker på är när vi sprang hand i hand tidigt tidigt på morgonen i dimman och skrattade. När vi satt i fönstret och lyssnade på new slang och du grät. När han kysste mig för första gången i ditt rum, du ordnade allt så fint.
Allt jag kan tänka på är hur mycket jag älskar dig och hur ont det gör att se dig så här.
Hatar du mig går jag under.

Åh jag satt på tåget och lyssnade på come on skinny love just last the year tittade ut genom fönstret och det var så varmt. Mina ben var bruna och håret långt och solblekt och det pirrade så mycket. Jag hade köpt choklad men kunde inte äta den för jag var så nervös. (Den blev kvar i min tygpåse veckan ut och smälte liksom i förpackningen och sen stelnade den igen, helt krokig) Jag läste extremely loud and incredibly close, läste nästan ut den under den långa tåg och bussresan. När jag la benen ovanpå varandra så klibbade de ihop för det var så varmt men det gjorde inget för jag var så sprudlande glad och fylld av förväntningar.

"Hej. Jag är i stockholm"
Du är så tokig. Jag älskar det.

Jag vill bara säga att om du sitter ensam och ledsen vid slussen med massor av tid att döda, tveka inte att ringa mig. Du kan komma upp till mig och jag kan koka te och så kan du säga att du mår bra fast jag vet att det inte är så. Du kan säga något ironiskt om mina föräldrar och jag kan berätta om att jag skiter i filosfin och att jag kan filosofera utan att behöva redovisa om det. Sedan gör jag så att du mår bra, trollar, och så förstår du på något sätt hur bra och fin du är och hur mycket livet kan ge dig och hur mycket du betyder för alla som finns i det.. ditt liv.
Jag vill att du ska se!

Vi spinger genom stormen och jag faller hela tiden men du är alltid tätt bakom och lyfter upp mig igen
Sluta aldrig lyfta upp mig.