toujours

Du satte dig ner på bänken. Knöt dina svarta kängor, tog ner jeansjackan från kroken på väggen och satte på dig den. Du knäppte inte knapparna, lät den vara öppen. Tittade till ditt hår i spegeln, lät handen rufsa lite lätt (jag tänkte på alla de gånger jag dragit mina händer genom det, och visste att fast du sa att allt skulle vara som vanligt så var det nog sista gången jag gjorde så, den kvällen).
Jag fick en hastig kram och ett leende sedan öppnade du dörren och steg ut. Du stängde den efter dig och jag stod kvar på hallgolvet tittade efter dig. Det var ju töntigt, precis som att jag skulle se dig gå ner för alla trappor genom dörren och väggen.
Men jag tyckte att jag hörde dig stega ut genom porten.