ancient bruises verkligen ANCIENT!
Jag antar att det inte skulle vara lika smärtsamt som att höra det jag fick höra. Nu är det mer som att du rycker ut mitt hjärta i slow motion. Snart kommer vi till den del av filmen du kastar det på mig.
Mycket prat om hjärtan. Det är där som det känns! DÄR, I MITTEN!
Jag behöver inte bekräftelse från någon. Jag har ju faktiskt mig själv.
"Du kommer visst att göra någon lycklig! Du är inte oduglig, det är bara ondskan själv som är det. Inte mitt fel. inte ditt fel lilla Agnes"
Oh god. Im turning Schizo.
wes my love
Je vais seule
Nu ska jag spela the joshua tree på min sprillans nya vinylspelare. När tv:n sattes upp på väggen insisterade pappa på att jag skulle få en ny (inte mig emot!) och den svarta ställs snart ut på blocket. Jag kommer nog att sakna den lite, trots att den var stor och ful och ständigt dammig. Men det kan ju också vara charmigt. Förresten så var den mycket mera Agnes, den nya är alldeles för flashig. Den är silvrig, smidig och inte ens lite dammig. Jag tvivlar faktiskt på om dammet någonsin kommer att synas på denna. Fast jag kan inte förneka det, den är fin. Så fin fin fin.
På bilden ser jag faktiskt ut som min gamla vinylspelare.
I'll write you a song
Tänk att aldrig vara ensam. Jag är väl aldrig ensam egentligen, men det kan ju kännas som så.
Psykiskt. Ensam i hjärnkontoret typ.
Jag är ganska kass när det kommer till kärlek, men jag veet en sak.
Att man inte är lika ensam med det.
Ja, kärlek alltså.
Vad ska det bli av min blogg? Kommer jag skriva patetiska kärleksförklaringar till en "han" som ingen har den blekaste om vet det är, och alla blir förbannade för att jag bara skriver "han" hela tiden och inte hans namn. Jag blir iallafall förbannad på sånt. När de lämnar en frågande, "vem fan är han?! och hon?!" fegt.
En megatrött agnes + en blogg = no good.
Förlåt för mitt inlägg.
Jag har givetvis ingen att skriva kärleksförklaringar till. Fast jag kan ju låtsas, och låta alla tro att jag är hemligt förälskad i någon. Vad vet ni? Jag kanske är det.
Nej. Nepp. Jag orkar inte.
I don't know about falling in love but it comes to an end, I've been told.
Let's dance to joy division - The wombats (så o-balladigt det kan bli, passar inte alls med min sinnesstämning eller till inlägget. söta britter though)
the melody of the fallen tree
- YOU CAN'T MAKE SOMEONE LOVE YOU WITH A SONG DIN DUMMA LILLA FLICKA!
she was so full of homework I thought she would explode (but she didn't, thank god)
Okej, den här veckan kommer att bli intressant. Hur många luciatåg som helst + danskvällar och annat skojjigt.
Till råga på detta har vi 3 prov. Vilket är A LOT! (speciellt när man har 0 tid att plugga, eftersom att all tid går åt till luciatåg och annat viktigt)
Jag ska bo hos mina favorit kusiner, vilket innebär att det inte blir något bloggande.
Hoppas jag klarar mig levande ifrån den här veckan.
Åhh nian är en sådan härlig tid!
present i past? past in present?
WANTED: A BRAIN
Borde inte uppmärksamma henne egentligen. Men det här får mig att vilja gråta.
comments
(Jag älskar alla kommentarer! fortsätt mer än gärna så)
the fear strikes back
Min ständiga följeslagare; rädslan.
Ibland lyckas jag liksom skjuta den bakom mig, få den att ägna sig åt någon annan en stund.
Det Sunda Förnuftet tar över, och jag är coolaste 15-åringen i stan. Yeah, 2 cool 4 school. Orädd, oräddast i världen! Halv-vuxen.
Fast så är det inte särskilt länge förstås. Rädslan är som en parasit. En parasit som anticimex aldrig hört talas om.
Jag är rädd för det mesta. Speciellt rädd är jag för att vara rädd.
Life is a song - Patrick Park!
Förlåt för mina återkommande youtube-klipp, men det här MÅSTE NI SE!
Jag vill också kunna spela dragspel.
en framtida karriär kanske?
Han; "Jaså, du spelar gitarr du!"
Jag: "Yes, lite."
Han: " Kul" gör en konstpaus, skrockar lite för sig själv och säger sedan "Jaa, själv har man nyss fått en ny elgitarr"
Jag: "Aha, roligt!" försöker att avsluta konversation, men utan resultat
Han: "Ja, jag säljer jultidningar. Jag kommer att få ett par converse också, och 400 kr tillbaka!"
Jag: "Ojdå, vad mycket du måste ha sålt"
Han, samtidigt som han suckar världsvant: "Ja, så går det när man är en bra försäljare!"
it won't be a pretty sight
Gimme a stroke or somethingggg
JAG VILL ATT NÅGOT SKA HÄNDA!
Jag har inget liv längre. I helgen har jag bara pluggat, och endast lämnat lägenheten för hundpromenader. Det känns som att jag lever på en transportsträcka till framtiden. Att allt jag gör nu, gör jag bara för att framtiden ska bli bra. Vilket gör att jag inte kan leva i nuet, eller rättare sagt, ha ett liv.
Ja, och även om jag spenderat hela helgen hemma så kan jag inte påstå att jag fått så mycket gjort. Min motivation ligger nere på 0, typ.
Åter till "hända" grejen. Jag tänker banne mig göra nåt helt oväntat i veckan! Nån som har något förslag på någon crazy grej jag kan göra? Annars får jag återkomma till det där. Jag kan ju inte planera för det, det måste ju vara impulsivt för tusan.
die a little lighter
Jag vet inte. Men det där scares the shit out of me
BUT I'LL TRY SELLIN' IT ANYWAY
Jag har ingen aning om vad han heter, fast vi har åkt tillsammans i flera månader.
Han är en liten kille som går i fyran (också i ljuvliga mariefredsskolan, vilken han verka tycka är guds gåva till mänskligheten) med skilda föräldrar. Pappan bor i Stockholm och mamman i Quecksta, så var tredje vecka (eller nåt sånt) pendlar han från Stockholm till Mariefred. SOM JAG!
Men, var jag vill komma är att han är sådär lill-vuxen. Läser Metro och förklarar världsvant för mig hur jag ska göra med pendlarkortet. Går upp klockan 6 på morgonen (frivilligt) och åker tunnelbana från ropsten (ensam och frivilligt) till t-centralen, tar sedan tåget från t-centralen till Mariefred för att gå i skolan! (FRIVILLIGT) I våran kassa skola! Jag har verkligen inte hjärta att säga byt medan du kan, till honom.
Iallafall så tycker jag att detta är ganska imponerande för att vara en tioåring.
Tyvärr börjar vårat tågande (haha, tågande) gå överstyr. Numera försöker jag sätta mig lite undangömt så att han inte ska hitta mig. Hukar inklämd i ett hörn bakom någon stor kille, sätter mig på övervåningen där det nästan alltid är fullt. Men det är inte så att jag inte tycker om hans sällskap, jag tycker bara bättre om lite ensamhet. Det är faktiskt ganska krävande att åka med honom, då jag måste nicka, svara och fråga honom saker hela tiden (annars pratar han rakt ut, i tron om att jag lyssnar och det är värre). Så jag försöker alltså lite diskret att undvika honom.
UTAN RESULTAT, han lyckas aalltid hitta mig. Efter att tåget har åkt några minuter, och nästan är framme i Flemingsberg kommer han släntrandes med sin Kalle Anka väska. Det syns på långa vägar att han har letat igenom hela tåget efter mig..
- HEEJ AGNES, sitter du här?! säger han sedan i ton som ska verka "nämen-stötte-jag-på-dig-här"-aktigt. Jag, som får hemskt ont i hjärtat av att se hans genuina leende pressar fram ett jag också, dock inte lika naturligt.
- Heej..du. Sedan ger han sätet brevid mig onda ögat och jag tvingas pressa ner mina väskor vid fötterna.
Jag kan inte ignorera honom, han är ju så söt och snäll och allt det där. Men det är något hos honom som bara är för mycket, och att jag tycker så om en tioåring ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Vad elak jag är. Usch.
Idag såg jag ett par på tunnelbanan som såg ut som Jan Guillou och Edith Piaf. Wicked.
and you'll panic and throw your own shit at the enemy
21:24
Alltså. Min. Hjärna.
Ledsen, men när hjärnan har kommit tillbaka från the vacey kanske det blir ett inlägg.
Tills dess måste alla ni som vill ha julstäming OCH bra musik lyssna på min favorit jul-skiva;
Maybe this christmas (med b.l.a the raveonettes, ron sexsmith, rilo kiley!)
Tack.
Give up
St Erik
Ja, gymnasieval är något jag har lite ångest över. Eller mycket.
Sedan är jag livrädd för att inte komma in på någon teaterlinje, och tvingas gå en teoretisk linje i tre år.. jippi.
Detta bekymrar mig faktiskt så mycket att jag valde att blogga om det, dela med mig av det liksom.
Jaja, curtains down för ikväll.
