toujours

SOM ATT SKRIVA MED VERSALER
FOLK TROR ATT MAN SKRIKER
FAST MAN FÅR INTE SKRIKA NÄR MAN ÄR ENSAM
ELLER DET BLIR JU INGEN EFFEKT DÅ
INGEN SOM REAGERAR
SÅ JAG SKRIKER I MIN ENSAMHET
FÖR ATT SLIPPA REAKTION

Som att vi skulle se några andra

Vi snurrar in oss i

Varandra

Som att vi någonsin skulle se några andra

På gatan på kvällen på bussen på väg

Mot en hållplats

Vi passerar inga andra jag ser bara min reflektion i dina ögon

Som att du skulle se till någon annan

På stan på slussen på café

Vi letar oss bara längre in i varandra

Utan att se några andra

Hur djupt kan vi komma innan vi tvingas passera

Någon annan?

Men vi vet inte om några andra

Vi har bara varandra älskling

Hela natten älskling

Älskade älskling

Som att jag skulle se någon annan

Säger du och kysser mig

På pannan istället

 Trasslar vi in oss i

Varandra

JAG ÄR KÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! På riktigt alltså.

Min blogg är så gott som död. Jag tror inte att någon läser den heller, så jag skriver väl lite för min egna skull.

”Vi är förlorade, vi två.
I en annan värld kanske vi skulle kunna vara ett par. Jag skulle kunna ha din morfars födelsedag uppskriven i min kalender och allt sånt där. Men i en verklig värld hittar jag bara mer och mer brister för varje dag, det är som en sjukdom. Det börjar med en liten grej som att du alltid biter av fickhållaren på bläckpennor och byggs på för varje dag. Finns det ett botemedel? Kan du lära mig hur jag ser förbi det? Och i den verkliga världen är jag mer kär i tanken på dig än du, när du står alldeles levande framför mig. Bristerna har byggt upp en mur av konflikter mellan oss och hur vi än sträcker på oss kan vi inte se förbi den."

"Det finns bara en värld. Det finns bara den världen i vilken jag står mittemot dig just nu och ser dig gå längre och längre bort ifrån mig.”

Har haft produktionsvecka, vilket innebär en vecka med endast teater. Tänk om alla veckor vore så!

Vad fint att någon undrar hur jag mår! Ja, jag håller med om att den här bloggen kanske inte är något vidare lyckopiller men det är inte min verklighet heller. Misstolka inte, jag mår verkligen hur bra som helst och så, men i vissa stunder har jag som en melankoli klump i bröstet vilket ofta resulterar i ett ledsamt blogginlägg.
Men det är så lycka är, jag tror inte det är en bestående känsla, inget man känner hela tiden. Det finns stunder i vilka man känner sig väldigt lycklig, och stunder man känner sig olycklig. Där emellan är man neutral.
Därför kan jag säga att jag just nu mår väldigt bra, men imorgon känner jag troligtvis något annat.

Jag är rädd för dig. För att falla för jag vet inte vad, just nu kan jag inte ens se något jag skulle bli svag av i dig men sådant bestämmer man ju aldrig över själv. Om du var lite närmare kanske du skulle kunna få mig att bli varm igen, men nu är du ju inte det. Utan du är väldigt väldigt långt borta.

Framförallt är jag rädd för att du är ju du, min allra största och starkaste

JAG VILL JU SÅ GÄRNA VARA KÄR I DIG!

Något jag tycker alla borde se är en tv serie i fyra delar som just nu visas i svt, de halvt dolda. Ingen mindre än Jonas Gardell har skrivit manus! Den är gripande och allt det där. Skådespeleriet är utmärkt (eller vad kan jag egentligen säga när nästan alla som går teater på södra medverkar i den).
Har sett alla avsnitt två gånger nu och jag har gråtit lika mycket varje gång. Livet är så jävla fult.

Tänk att så mycket kan hända på så kort tid.

"Jag stannade uppe hela natten och läste haiku dikter och jag svär, alla handlade om dig. Till och med de som handlade om mjölk och för lite växel.
När jag sedan satt och åt frukost spela de låtar på radion som jag svär! Varenda en handlade om dig! Du tror kanske att jag liksom inte är typen som funderar över saker och sådär va, men nu är det som om att världen vill att jag ska tänka på dig.
Men så är det.
Ja okej ska jag erkänna så vill jag tänka på dig."

Jag kanske överdriver ibland och dramatiserar, men om jag fick frågan vad som är centrum i min värld, skulle jag ju svara du. Du är centrumet i min värld. Det gör dig ganska cool och mig ganska
patetisk.

Fast nu får jag ju faktiskt säga och tycka det. Inte för att jag någonsin skulle säga det högt eller så.

Jag önskar att jag kunde skriva om stora saker som kärlek, död och liv. Men hur jag än försöker formulera orden och meningarna så tycks det aldrig få samma effekt på papper som i mitt hjärta.
Det kanske låter vettigt för er, men jag vill så gärna dela med mig av det jag känner. Få folk att känna samma sak.
Genom skrivandet blir det levande och äkta, på scenen förmedlar jag en känsla som jag kanske inte alls känner
utan bara spelar och framkallar.
Jag har en sådan extrem längtande efter det som är äkta! Det sanna och genuina hos människan, eller, finns det ens något sådant?

Det var svart ute. Vi satt i din mammas lilla bil och höll varandras händer. Utanför fönstren lös lysrör och rödljus upp gatorna som annars hade varit så mörka. På din befallning satte din mamma på en skiva med en man som sjöng om ett UFO. Det var ett förtrollande vackert pianospel och jag kunde inte, fast du gav mig så många gissningar, komma på vem det var.


Nu vet jag ju förstås vem det är.

Min kärlek har åkt till london och stannar där i en vecka. Tråkigt att fira nyår utan honom!
Fast nyår kanske inte är så viktigt..