toujours

Jag har ett nytt jobb nu. Jag trivs där och minns inte det gamla. Tänker inte på de festerna, de ansiktena, rösterna, skämten som var hela min tillvaro alldeles nyss. Så snabbt kan det gå att lämna något, och att bli lämnad. Om jag inte syns, om de på mitt gamla jobb inte ser mig och min fysiska kropp, då finns jag inte för dom. 

 

F ville inte vara min vän längre. När jag slutade kramade han mig och sa "Kompis vi ses ju snart". När jag var ledsen över att jag skulle lämna, sa han med trygg röst att det skulle bli bra, att vi säkert skulle ses mer nu. Nu när vi inte sågs på slentrian varje dag. 

Jag vet inte exakt varför han inte vill. Ibland på nätterna tänker jag att han bara inte gillar mig, alltså att han inte tycker om min personlighet. Den jag är. Det gör så ont att jag måste tända lampan. Får svindel. Hur kan jag tycka så mycket om honom? Trots att han inte vill vara med mig? Så loopas tankarna. Jag grät väldigt mycket först. Sedan blev jag arg, och tänkte, fan! Fan vilken jävla idiot som bara hållt mig på halster i månader istället för att säga som det är. Fan! Vilken jävla otacksam jävel som inte förstod att jag fixade jobbet till honom för att jag tycker så mycket om honom. Fan! Fan! Alla gånger jag försvarat hans tvivelaktiga beteende utan att han vetat om det. Fan, jag ville ringa och säga det, hur ledsen och ARG jag var. Men gjorde det inte. Grät. Vaknade på nätterna. Tog bort honom från instagram. En tyst, meningslös gest. Brydde han sig ens? Förmodligen inte. 

 

Vilken befirelse att kunna lämna någon så kallt. Som att en vänskap aldrig fanns. Tack o hej, vi ses säkert någonstans någon gång. 

 

L lämnar mig också. Jag vill så gärna vara med henne. Minns att jag blev helt förälskad första gången vi sågs. Ville hellre vara med henne än med M. Men L är ingen man har, man kan få låna hennes timmar, och sedan kan man ringa och smsa och föreslå grejer och har man tur ställer hon inte in. Så hör hon av sig när hon har tid, och man tur då kan man själv. Annars skriver man och bestämmer en ny tid men då kommer någon hon hellre vill träffa och så är man borta. 

 

Kanske är jag likadan. Kanske därför F lämnade mig. Jag älskar båda så. Saknar dom varje dag. Tänk att livet är så. Så många tankar till människor som inte vet, inte bryr sig, som aldrig tänker på en tillbaks.