given you a reason to stay
Jag kom att tänka på min mormors hus i gnesta. Det fanns en liten asfalterad väg som ledde till stop, en matvarubutik. De hade en sportavdelning en trappa upp. På sommaren blommade buskarna vid vägen och jag kommer ihåg alla gånger jag har gått där. Varför minns jag det när jag inte kan minnas hur övervåningen såg ut hemma hos mormor? Jag vet också att Monica, mammas syster bodde i gnesta. Hon dog, precis som hennes bröder när hon var ung. Vi hade en lägenhet i Stockholm, och jag minns att det är enda gången jag sett min mamma brista. Jag satt brevid henne och hon pratade i telefon och skrek och grät. Jag förstod nog aldrig.
Jag fick inte följa med in på sjukhuset. Jag väntade i entrén, förstod fortfarande inte vad som hände. På begravningen sken solen och jag lekte bland vitsipporna med min kusin. Alla var svartklädda, mamma hade solglasögon och grät när de la ner kistan i marken.
Jag förstod aldrig. Allt kom jag att tänka på nu. Det är den där vägen, matvarubutiken, lukterna och de blommande buskarna.
Kommentarer
Trackback
