toujours

Idag när jag satt på tunnelbanan hände nåt ovanligt. Eller något extraordinärt kanske man kan kalla det.
Det var absolut folksmockat med folk, jag hade på något sätt lyckats att knipa en sittplats. De flesta vet hur det är att åka tunnelbana, alla människor försöker förtvivlat undvika ögonkontakt och håller sig för sig själva. Alla människor är så nära men ändå så otroligt långt ifrån varandra.
Iallafall, jag satt där. Hela vagnen åkte i absolut tystnad, det enda som hördes var suset från tunnelbanan. När tåget stannade i gamla stan, steg en blond och söt tjej på. Jag la främst märke till henne för att hon såg ut en aning som Luna Lovegood från Harry Potter. Men, när tåget återigen började rulla och vagnen försattes i tystnad började hon, till min förvåning att sjunga.
Först kändes det hela väldigt bisarrt, här satt jag i en tåg vagn full av främlingar. Varav en tokig flicka satt och sjöng! Högt och helt oblygt, tydligen omedveten om alla runtomkring henne. Men när hon kommit igång kunde jag även placera låten, det var ju somedays med Regina!

Somedays aren't yours at all
They come and go as if they're someone elses' days
They come and leave you behind someone elses' face
And it's harsher than yours
And colder than yours

Plötsligt verkade inte situationen så bisarr. Vagnen blev som.. ett.
 Det kanske låter corny, men hennes sång fick liksom vagnen att stanna upp. Orden hon sjöng var absolut sanning, och alla i vagnen förstod det. Alla kunde sätta sig in i det..
Detta magiska tillstånd varade inte längre än till slussen. Där skulle jag och hälften av vagnen av, förtrollningen var bruten.

Jag har funderat över det här hela dagen. Över flickan, vad fick henne att börja sjunga? Varför avbröt ingen henne? Varför verkade hon inte det minsta medveten om vad hon  gjorde?
Jag antar att mina frågor förblir obesvarade.

They come in all quiet
Sweep up and then they leave
And you don't hear a single floor board creak
They're so much stronger
Than the friends you try to keep
By your side