Hon jobbar på A Days March
Jag ser din tjej stå i kassan på A Days March i korsningen Östgötagatan/Åsögatan. Mitt blod isar sig i, det pirrar till i benen. Jag går förbi skyltfönstret och ser henne lyfta upp en låda under disken samtidigt som hon kastar sitt långa bruna hår över axeln. Hon är fruktansvärt vacker, markerade kindben, stora läppar, glänsande hår. Något franskt vilar över henne, en Audrey Tautou, eller kanske ännu mer Sophia Loren. En klassisk skönhet helt enkelt.
Jag ska köpa en tröja till L i julklapp men nu kan jag ju inte gå in. Vet hon vem jag är? Har hon sett bilder på oss? Har hon stalkat mig på internet, precis som jag stalkat henne? Ska jag gå in och säga som det är, att jag är ditt ex? Eller låtsas som ingenting? Båda alternativen känns vidriga. Jag vet för mycket, jag har många sena timmar av internetscrollande på hennes namn. En period var hon mer intressant för mig än vad du var.
Jag ska köpa en tröja till L i julklapp men nu kan jag ju inte gå in. Vet hon vem jag är? Har hon sett bilder på oss? Har hon stalkat mig på internet, precis som jag stalkat henne? Ska jag gå in och säga som det är, att jag är ditt ex? Eller låtsas som ingenting? Båda alternativen känns vidriga. Jag vet för mycket, jag har många sena timmar av internetscrollande på hennes namn. En period var hon mer intressant för mig än vad du var.
Jag går förbi och hoppas att hon inte hann se mig stirra. När jag kommer hem slänger jag mig på soffan och går in på din instagram. Du har tagit bort bilden av henne i ditt flöde... Är det slut? En lättnad sprider sig genom kroppen.
Butiken ligger ett stenkast från min lägenhet och jag går förbi där minst två gånger per dag. Efter att jag sett henne där kollar jag in varje gång jag går förbi, jag kan inte låta bli.
It's Five O'Clock, and I walk, down the empty streets
Det fanns så mycket att skriva om när jag var 14. När ser arkiven från den här bloggen, 2007, 2008, 2009, 2010, 2014, 2015 osv... "ett litet liv" tänker jag. Så mycket känslor, människor, upplevelser jag har glömt bort nu. Kanske ersatt med något annat, minnen som försvinner till förmån för andra minnen.
Idag, 14 maj 2024, är jag 32 år gammal. Första inlägget här på bloggen skrevs någon gång 2007. Det är svindlande 17 år sedan. Mitt hjärta slår snabbare när jag tänker på tiden som går.
Alla ätstörda
Jag kollar på Emma Chamberlains youtube. En vlogg där man får se hennes dag. Hon är i new york och flyger hem till hennes hus i LA. Hon går omkring i det stora huset, gör kaffe, gör egen nötmjölk. Det enda hon äter är ekologisk poppad majs, hon
trycker in en stor näve och säger förtjust att det är det godaste snackset hon vet. Jag rynkar på näsan. Fnyser. Sen får man se hennes smala fingrar tillreda en espresso av bönor från hennes egna varumärke. Klipp till att klockan är 5 på morgonen och
hon går upp för att åka på ett träningspass. När hon kommer hem dricker hon en till kaffe. Äter några bär, det godaste hon vet. De som känner till Emma Chamberlain vet att hon älskar kaffe, bär (främst jordgubbar) och även croissanter (som hon nog oftast
bara tar en tugga av). Lite senare i videon provar hon ett par jeans hon precis köpt, säger att de är så bra för de sitter löst så man behöver inte knäppa upp knappen efter en stor middag.
Jag tror inte Emma Chamberlain nånsin äter en stor middag.
Hon är en av världens största influencers. Kanske är hon så populär för att hon är så smal. Kanske blev hon så smal för att hon är så populär. Jag stänger ner youtube och känner en stark sorg.
Leon Leon Leon Leon
Jag vill dricka vin med dig
Jag vill somna med dig vakna med dig äta frukost med dig
Jag vill hålla din hand när vi går på stan
Jag vill få dig att komma
Jag vill få dig att komma igen
Jag vill träffa din familj
Jag vill träffa alla dina vänner
Jag vill se huset du växte upp i, skolan du gick i, vägen du lärde dig cykla på
Jag vill visa upp dig för alla mina vänner
Jag vill se dig skratta
Jag vill se dig gråta
Jag vill trösta dig
Jag vill att du tröstar mig
Jag vill höra hur du låter när du är riktigt arg
Jag vill göra allt med dig
Se alla dina olika sinnesstämningar
Lära mig varje vrå av din kropp
Kunna läsa av dina blickar
Jag vill säga jag älskar dig till dig
Jag vill höra dig säga jag älskar dig till mig
Jag vill flytta ihop med dig
Jag vill gifta mig dig
Jag vill ha barn dig
Jag vill ha hund med dig
Jag vill ha ett helt liv med dig
leon
Kär på riktigt
Det är ju inte kul, det är plågsamt
det är ju katta!
Dans i köket. Hur enkelt vi parerar varandra.
Det var ju alltid du, Katitzi. Vid min sida. Genom alla år av ångest och avslut - du stadig och beredd att stötta mig.
Mina bästa minnen - du och jag i europa. Dansandes - ovetandes. 20 år i Rom. Allt du gillar, gillar jag. Du inspirerar inte mig, jag snarare lever upp varje gång jag är med dig. K! Katten, katt, katizi.
När jag är med dig känner jag mig på samma gång inspierarad och pepp, på att leva.
Jag minns första gången jag såg dig på riktigt. Det var första året i gymnasiet hemma hos Hanna. Du satt brevid Benjamin Black och några andra killar, lutad mot en vägg. Du var så naturlig, tillbakalutad, skrattande. Det var inte dina kläder, du hade ju långt hår, och kanske till och med mascara (det har du aldrig nu). Men det fanns en självsäkerhet i ditt sätt jag avundandes. Jag visste tex inte hur man pratade med killar, speciellt inte så coola som Ben och hans entourage. Det var som att jag kände redan där och då att jag så gärna hade velat vara din vän - men jag visste inte hur.
Både du och jag är dåliga på närhet - speciellt den vänsklipga. Men jag behöbver inte så mycket mer än att höra dig sticka i rummet intill, höra dig skramla med kaffekoppar okristiligt tidigt på morgonen. Hur orkar du? Hur kan du jobba mellan 07 - 18 och sedan gå på ett spinning pass? Jag är definitivt den lata i vår relation - ligger på min kammare och hör du kommer och går.
Och våra tonår. Det var aldrig jobbigt med dig, bara kul. Visst fanns det stunder då vi båda stod på vansinnets rand - och vi av ren och skär artighet eller någon slags inbyggd försvarsmekanism lät varandra gå ovetandes av den avgrundsdjupa ångest vi slogs mot. Vi är fortafrande dåliga på det - vi båda vill in i det sista att allt ska vara kul - och står helt handfallna inför allt det sorgliga som livet bär med sig. Men när det väl gäller, tar du av mina byxor och underkläder och hjälper mig kissa för jag har ryggskott. Du säger att Adam är dum fastän han är din bästa vän och jag behöver aboslut sova hos dig för vi är 21 år gamla och jag och Adam har gjort slut och jag har aldrig varit såhär ledsen någonsin, hävdar jag, men du säger att det går över, och jag får sova bredvid dig i Hornstull, mitt hjärta värker, men såhär i efterhand. Fyller du ju hjärtat -
Du är så sval. Avundas det hos dig
Har svårt att tänka att det inte är som en film. I spegelsalen på Grand. Du påväg ut ur rummet. Jag på väg in. Min klänning vars långa slits visar benet när jag går. Ditt korta hår som inte rör sig alls trots vinden som kommer av dina snabba steg. Äntligen
möts vi. Det går inte att väja, vi går rakt på varandra. Som i en film. När jag ser dig påväg rakt emot mig går allt plötsligt långsamt. Jag känner hur den här stunden etsas in i mig samtidigt som jag upplever den. Det är utomkroppsligt.
Men sen, när du tittar på mig. Dina gråblåa ögon. Uppspärrade. Jag tittar in i din iris för att försöka se hur stor den är, jag tänker snabbt att desto större den är, desto bättre. Är den stor betyder det att du tycker jag är snygg. Att din kropp försöker
ta in så mycket av mig som möjligt. De är inte så stora, hinner jag tänka. Men det är väldigt ljust här i spegelsalen, kanske är det därför,
Och vi pratar. Du frågar om jag varit nervös. Jag berättar att jag drömt om dig hela natten. En minut känns som hundra år. Varje sekund suger jag in, som om det vore kokain.
Men vi måste avbryta. Jag känner på dig att du vill härifrån. Kanske är det för mycket, om jag känner dig rätt vill du inte känna. Du vill skärma av känslorna, ducka dom, låtsas som
att de inte finns. Jag hinner tänka att jag inte riktigt vet om du ens gillar mig, om du kanske lärt dig att hata mig, eller i alla fall ogilla mig, under den här tiden.
När jag tänker på att jag bara lät dig gå hatar jag mig också.
Nordpolen är så kall
Ganska säker på att det kommer ta tid för mig
Med giftemål och barn, och sånt. Jag har inte ens en egen lägenhet och snart blir jag 29.
Jag trodde alltid att jag inte ville vara en konformist. Nöja mig? Så töntigt när man är tonåring att tro att man är speciell. Jag saknar det. Allt är så vanligt här fastän liksom inte tillräckligt vanligt för att inte känna press, mitt liv följer inte en rak kurva alla kvinnor och män stakat ut för mig i årtionden innan.
Jag kan gifta mig med P. Han är så snygg ibland, jag tittar på hans kropp och blir varm ner i fötterna. Tycker om hur han rör sig, speciellt går. Rak i kroppen, lite stelt, framåt.
Guilty of love
Too drunk too dream
regn regn slår mot fönstret jag är i skydd i av mörkret
Kommer man till en ålder där den stora kärleken redan träffat en?
J, du var min! J! DU var min.
Vad skönt att känna att man slängde bort det.
Man får gå genom livet och känna att man känt. KÄNT. det kändes en gång.
Synd att det är så svårt att minnas.
Leva på minnen
önskar att det höll i längden
Honey I sure miss you and I long to kiss you
Lyssnade på en låt som handlade om den dagen man vaknar upp och inte längre är olycklig efter ett breakup. Alltså den morgonen då man vaknar och vill leva, då det går att andas och man kanske till och med tänker på att solen skiner. Att det finns LIV. Jag minns inte när den morgonen var för mig.
Har alltid varit en sådan som flyr, snabba kickar, pusha bort ångesten. Jag tror att det förhållningsättet gör att man aldrig får en sådan morgon, allt blir till grå massa och sen till slut blir man kär i en annan.
vet inte om jag vill vakna en gång till
Känns som att alla har semester utom jag. Ser deras sommarhus på instagram, deras stora middagar med vänner och familj, sena kvällar med vin och myggor.
Jag ligger vaken i sängen på kvällen med uppspärrade ögon, känner hur ångesten pulserar genom armarna. P skriver med tjejer på instagram, vilka är dom? Flirtar han? Tänker han på hur det skulle va om det inte var jag och han? Jag är så känslig, så sårbar. Så ensam. Allt känns så mycket i mig, tankarna slutar inte snurra. Inget känns kul, allt tar slut.
The key to life on earth
Jag blir sakta men säkert större.
Dagen efter midsommar vaknar jag tidigt av ett ihärdigt illamående. Ungefär som när man håller på att bli magsjuk. Samtidigt är jag hungrig, vandrar nerför trappan i det sovande huset, gör mackor av gårdagens rester som jag trycker i mig. Illamåendet måste vara bakfylla, även om det känns annorlunda. Mensen är sen. Det händer ju ibland, men nu känner mig jag skev, brösten värker.
Väl hemma från stugan visar sig två tydliga streck på stickan jag klickat hem från apotea. P blir glad, stolt, "tänk att det funkar", "och så LÄTT". Jag våndas. När jag tänker på graviditet tänker jag på familj, på bebisar, hus och trygghet. Jag vill så gärna ha en familj, en som jag valt själv, den ska bli perfekt.
Men P är utbränd, har inga pengar, ska plugga i Örebro. Jag ska ju göra karriär nu, det finns inte plats för mammaledighet i mitt liv.
Alla lägenheter man tömt
Kommer nog aldrig bli en stor författare-
Det kan va okej. Jag tycker bättre om snabba kickar, att skriva en bok över fler års tid känns omöjligt för min rastlösa själ. Jag vill att allt i mitt liv ska kännas hela tiden, vara brinnande passion eller kanske kamp. P är utbränd, han kan inte se mig bakom en gardin av utmattning. Vad fruktansvärt det är att vara förälskad i någon som inte kan möta mig, som inte är så uppslukad av vår relation som jag! Jag vill ligga vaken på nätterna och kyssa hans händer, men vågar inte. Jag vill åka till mina föräldras hus och dricka vin och planera ett liv ihop. Jag är så glad, så full av liv och energi, han vill sova. Det blir bättre, tänker jag. Jag säger det till honom om och om igen; "Det kommer bli bra".
Är vi ihop nu?
Det glada tjugotalet! Börjar med pandemi. Det är bra att vara i karantän som nyförälskad, man vill ändå inte gå någonstans eller träffa någon annan. Eftersom jag jobbar hemfrån kan jag och P ha sex hela tiden, en snabbis innan zoom-mötet. Jag stirrar på hans profil och locken som faller ner i pannan, älskar när han inte duschat på någon dag. Hur håret i nacken luktar då.
Men inga äventyr kan hända när man är isolerad. Om inte känslornas resa räknas, hur det känns att lära känna någon ny, resan från pirr till att vilja flytta in i den andra personens hud. Det är inte ett äventyr. Det gör för ont.
