a producer or a guitarist or both?
thesimsthesimsthesimsthesimsthesims
Det fanns en tid för längesedan då the sims var en stor del av vardagen för mig, jag vill inte påstå att jag var beroende, men något därintill. Jag spenderade timmar framför datorn, ivrigt byggandes på hus och familjer. Jag kommer speciellt ihåg en familj jag gjorde, Svensson hette de (fantasifullt - jag vet). Herr och Fru Svensson hade 6 barn till att börja med (man kan maximalt ha 8 simmar i ett hushåll, så jag fick inte plats med så många fler) och när Herr Svensson dog hade barnaskran växt till 20. 20 barn! Jag var mäkta imponerad över mig själv som hade lyckats stå ut så länge med familjen, och nu tänkte jag minsann forsätta att utöka det gigantiska Familjen Svensson släktträdet. Tonåringarna skickades iväg till universitet, (deras plats i familjen togs på en gång upp utav ett nytt spädbarn) och när de var färdigutbildade där bildade de sina egna familjer. När Fru Svensson slutligen dog hade hon ca 18 (!) barnbarn. Under min Familjen Svensson period ägnade jag inte en endaste tanke till resten av familjerna i mitt kvarter, Svensson hade gjort mig trollbunden.
Så kom den dagen då pappa kom hem med ytterligare ett expansion-paket, eller inte ens det, utan bara ett "prylpaket" med olika saker till simmarna. Detta innehöll julföremål, och självklart tände jag till vid tanken på att fira jul med familjen Svensson! Spelet installerades med en väldig fart, och när jag sedan satte mig för att spela upptäckte jag till min stora fasa; allt mitt sparade spel var borta. Det fanns ingenting av det jag så omsorgsfullt byggt upp. Nada. Rien. Zero.
Där satt jag, kanske 11 år, med ögon som frenetiskt rörde sig i cirklar över skärmen. Klart att jag inte ville tro det, att mitt Svensson-Imperie som jag kämpat med i nästan 1 år, var borta.
När jag tillslut kommit till fattning att det var borta släppte jag ut det elvaåriga monstret inom mig. Jag skrek på min kära fader, det var såklart hans fel, nu måste han fixa det. Efter flera timmar av lite avreagering gick jag och la mig, trött och illa till mods.
Därefter slutade mitt spelande.
(Idag har jag ett kvarter som jag har döpt till Gibbardville, ett Universitetsområde som heter Bellingham och en familj vid namn Huckaby som är på god väg att bli lika stora som The Great Svenssons)
idag är det söndag och jag har inget att plugga till. jag känner mig lite som den där msn smileyn; ":|"
there will be answer.
FAST VEM BRYR SIG EGENTLIGEN?
1 september 1939.
Vi har köpt en sommarstuga i mariefred, har jag sagt det?
det är ingen som skriver till mig när jag loggar in på msn.
are these fantasies of a teenager too lonely or too clever for her own good?
- Special topics in calamity physics
Min favoritbok, fördjupade studier i katastrof fysik.
you gave me more than enough
Who needs a perfect girl or boy?
And who needs to draw, that person near, not I
Because they always disappear, not I
Jag har varit sämst på att uppdatera. Men lyssna på, Razorlight - who needs love? Den är svängig.
five o'clock heroes featuring agyness deyn.
Är det här bra eller är det bara för att hon är så förbannat snygg som det funkar?
with no connection oooh waooooooo waooooooo
visst ser alla träd likadana ut i dina ögon också? visst?
Idag var det orientering och jag sprang. Ja, jag sprang ensam i skogen och trillade och halkade och snubblade och klev i sankmarker och visst lyckades jag ta alla kontroller och komma in i tid.
När man är ensam och trillar i skogen känns det så patetiskt, så ensamt. Det finns ingen bakom dig som kan skratta åt din klantighet, ingen som kan hjälpa dig upp, ingen som frågar hur det gick. Istället får man själv flåsande ta sig upp och springa vidare, kanske gnugga lite med handen på knät som gör ont.
Ungefär som när man är ensam hemma och sätter i halsen. Man kippar efter andan och får dunka sig själv i ryggen. Efteråt sitter man där, ensam och kanske lite uppskrämd och andas extra mycket bara för att man kan.
Visst känner man sig lite ensam då.
...
idag var vi i gamla stan och tittade på älggosedjur och foppatofflor.
divine.
Han är ju grym! Jag kommer lätt att rösta på Frankrike ikväll. (Det är ju mr Tellier som även har gjort fina Fantino, som är med i Lost in Translation)
(med tanke på föregående inlägg)
jag orkar inte slåss.
Idag snubblade jag rakt PÅ en kille.
I vanliga fall brukar jag inte bry mig särskilt mycket (jag snubblar rätt ofta, jag skyller lite på mina långa ben) utan säga ett högljutt "förlåt mig" och skynda vidare. Men idag trillade jag rakt i famnen på en stiiliiiig kille. En kille med randig tröja och chinos, en kille med lockigt hår och ännu längre ben än mig, en kille som lyssnade på Beirut och med en sån där nacke som man spanar in på håll och alltid undrar hur de känns att röra.
Han såg lagomt förvånad ut, men log i alla fall när jag stammade fram ett "ursäkta".
Jag hann även med kika på hans iPod innan jag stack iväg (Beirut - Postcards from italy).
Så, om den lockiga killen som blev påsnubblad av en stressad tjej idag vid medborgarplatsens tunnelbana, ungefär kl. 15.23 läser detta, ber jag så hemskt mycket om ursäkt (igen) och hoppas att du inte tror att jag är ett nutcase. För det är jag inte! Bara lite virrig och ostabil.
Förlåt mig!
jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.
"Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig".
speeelar det längre någon roll?
ska jag behöva simma över atlanten?
Fast sannolikheten att de spelar mina favoritlåtar är väl inte så stor, eftersom att de nu först och främst kommer att spela låtar från narrow stairs, och sedan någon från plans och kanske någon från trans.
MEN, att bara få höra det live.
Få se dom står där. Orden och musiken som de har snickrat ihop själva och som är så underbar och som alltid går rakt in i hjärtat, på SKIVA. Hur skulle det då inte vara live? Kan Ben nå längre in än hjärtat? Kanske, och som det ser ut nu lär jag väl aldrig få uppleva det. Dumma värld.
(Förresten, bästa låtarna är 1) A movie script endning 2)No joy in mudville 3) The new year. Just precis idag i alla fall, fast sånt kan ju ändras)
and they carried on like long division.
Idag har jag orienterat i två timmar, och det var bara en träning.
rubriken i en blogg.
- Två män, som saknade ett ben
- En kvinna som saknade ett ben
- En annan kvinna som såg ut att ha någon form av benprotes, fast hur kan jag vara säker? Kanske var hennes vad bara ovanligt.. plastig.
Tänk om det är ett tecken. Jag menar, jag ser nästan aldrig människor utan ben annars, bara idag. Men hur ska det tolkas? Att jag kommer att bli benlös i framtiden?
Att mitt liv saknar något? Eh, stabilitet?
