En misslyckad dag.
Det här är en bild från min 18-årsdag. Ett år sedan nästan, om 10 dagar fyller jag 19.
Jag blundade för mycket. Hoppades att du skulle kyssa mig när du kom innanför dörren. Fast du var försenad och hade inte köpt någon present. Du såg mig knappt i ögonen när ni sjöng.
Jag hade ont i hjärtat. Hela kvällen värkte det och värkte men sånt går faktiskt att dölja om man måste.
Hur kunde jag bry mig så mycket om dig när alla närmsta var där och var fina? Omtänksamma och hjälpsamma.
Allt som du inte är.
Det kanske låter överdrivet, men det var så jag kände. Sviken fast utan att ha fått uppleva själva sveket, utnyttjad för att jag var lätt.
(Annika N sjunger såhär: Lalalalalalala jag föll isär idag: Hundra ledsna små bitar över golvet det var en gång jag. Jag höll dig när du föll på nyår, skulle du göra samma sak. Du är med mig för det är så lätt, men det är inte lätt att vara jag och veta att du är med mig för att jag inte är svår)
Ont i hjärtat såg jag dig sitta på El Amir och bli kär. Jag kände mig svart, fast höll minen men följde inte med på efterfest för jag ville inte se mer av dig och henne. Ibland, tänkte jag, önskar jag att jag hade varit den där tjejen som är så tuff och klarar av att träffa en kille ofta och hångla och hålla hand och röra om i hår och kyssa nacke och lova att man bara kör med raka rör och ser vart det leder utan att bli kär. För jag blir nog kär, även om det inte är världens djupaste så känns allt så himla mycket i mig.
Ruben på bilden har inget med texten att göra. Han är världens finaste och var en av få som gjorde min födelsedag bra!
Från england
Vi har vårt egna språk. Ingen annan förstår, det blir nog så när man är med varandra så mycket som vi.
Då gäller det att växa ihop på ett bra sätt. För just nu ser jag det inte som något dåligt att vara ihopväxt, man får ägna sig åt det man tycker bäst om i hela världen. Lukten på kinden precis bredvid munnen och näsan, att kyssa stubbet nedanför örat nära nacken, sova middag mot en varm axel, blir omhändertagen när saker känns svåra och få skratta åt saker som bara vi skrattar åt.
Som brigitte.. nästan..
Luggad! Tänk sextiotal.
en liten bit av en stor bit
BerlinER
Hemma nu. Här ovan är liten film som jag satt ihop, visar hela resan ganska bra.
BERLINER
Hejdå. Nu åker vi till Berlin.
ahhh aaaaaaaaaaa ahahaaaa
LITTLE BRIBES
You said that you were lonley,
and then we kissed
like lonley people do.
Åttan - aldrig mer
Bilder jag tog i åttan. Bli nostalgisk och tänker på all tid jag spenderade på att hitta mig själv. Nu är jag hittad och klar, känns det som, men jag antar att livet är ett ständigt hittande (letande).
Den svartvita är samma som min lilla profilbild jag alltid har haft längst upp i högra hörnet på bloggen.
Mitten av Februari. SNART B
Scarf i håret.
Svedmyra.
Pulverkaffe och chokladhjärtan.
Kyssar.
Nackmassage.
Pirr.
Berlin-längtan.
Sushi.
För små efterskickade kläder.
Träna.
Ont i benen.
Viljan att känna asfalt under fötterna.
Tron att det är en oändlighet kvar.
VALENTIN
När jag var liten och gick i grundskolan hette huset vi gick i valentin. Valentin var bäst, för det huset låg placerat längst upp i utkanten av skolgården, och där hade vi en egen liten lekplats.
Idag är det ju Valentines day så jag kom och tänka på det.
Tänkte också publicera ett urval av bilder på när jag och Adam pussas/myser. Mest för att jag aldrig har haft någon att fira alla hjärtans dag med, och nu när jag har det känner jag mig rätt mallig. Vill förstås inte vara "in your face", hoppas att ingen ensam själ tar illa upp. Nästa gång är det er tur.
Fulhet
Känner mig så ful just nu. Undrar om man blir snyggare av att titta på snygga bilder på fina personer, typ, Brigitte Bardot?
Som små utkast till något. Typ
Jag försökte leva på spillror av en liten kärlek. Till dig brukar jag säga att jag var kärlekskrank, för det var jag. Hela kroppen brann så förtvivlat efter någonting äkta. Jag trodde nog att det fanns där, i ett litet fult kök i Huvudsta.
Kanske för att han lurades så med en BD tröja. Eller kanske för att vi hade druckit folköl eller för att det är lätt att kyssa någon man kysst förut och så himla mycket bättre att sova två än en.
Men egentligen så fanns du. Som var något, något jag inte alls visste var det var. Jag satt mittemot dig på tunnelbanan till Huvudsta och jag såg hur dina ögon blänkte när de tittade på mina lockar. Utan att veta varför så blev jag blyg, det kändes som att du kunde se mitt lilla hjärta slå där inne. Du sa:
- Vad fin du är i håret.
Jag svarade något, du fortsatte att titta. Det är konstigt hur jag kan minnas varenda liten komplimang du någonsin har gett mig (se kapitel 3). Jag ser bilden av dig sittande rakt framför mig i den gula tunnelbanevagnen, leendes med en lock som fallit ner i pannan och en folköl i handen. Tillslut blev jag generad och försökte få kontakt med någon annan i vagnen.
Ibland, eller allt som oftast blir inte saker som man tänkt sig. Den där dumma kvällen i Huvudsta började jag något som i själva verket redan var avslutat för längesen. Det var något som brann inom mig den våren, som värkte och längtade, något som ville hitta hem. Jag tänkte nog inte så mycket på dig först, för du var inte min att tänka på, du var någon annans (det är underligt hur människor kan tillhöra någon annan människa rent kärleksmässigt fast ändå helt letandes efter kärlek).
Det som jag började som jag trodde skulle bli en lösning blev bara ännu ett problem. Men en kväll ringde han och sa till mig att du. Att du.... Jag höll andan när han berättade och hjärtat slog så snabbt att man aldrig hade kunnat räkna slagen. Sen blev det lite dimmigt framför ögonen nästan.
Jag förstod ju givetvis varför jag reagerade som jag gjorde, men skrattade åt rösten i telefonen och försökte avfärda.
Han är kär i dig fast han tror inte att han är det längre. Eller han tror att han var det men är inte säker. Han sa att han bara inbillade sig men vet inte om han fortfarande känner så. Eller något.
Min älskade kan bara vänta
Sjukhus. Kanske den värsta platsen man kan tänka sig.. Klimatet är så smärtsamt. Folk ojjar sig, kräks högljutt och andas konstigt. Allt är sterilt och i såndär ljusmintgrön-färg. Det luktar liksom inget, fastän diverse kroppsvätskor måste spillas överallt hela tiden.
Jag beundrar sjuksköterskor så mycket. Kanske avundas jag dem för att jag själv är så mesig och blir svimfärdig av att se ett blodprov tas. Kanske för att de är så fantastiska omhändertagande och duktiga. Det måste vara så påfrestande.
Ibland kan jag tänka att jag borde bli sjuksköterska bara för att det är ett så bra och välbehövt jobb. Och liksom för att kunna vända mig själv och bli sådär hardcore som man måste vara för att klara av det.
FREDAG
Idag!
It's london calling
Jag dödade min mamma
Min bästa film kanske, i alla fall topp tre, är I killed my mother. För den lyckas porträttera den känslan jag ibland kan känna för min mamma, men inte riktigt lyckas uttala. Vill bara att om nån läser det här, se den.
Was your lips touching mine in a photobooth
Hela 2010 genom Photobooth!
the clanking of crystal explosions off in the distance
sånt som sällan blir sagt
"Vi ska dö tillsammans - eller hur?" Och det är sanning. För när jag hör din röst har jag kommit hem. När jag får röra din hud bränner det nästan i mig och dina lockar.... dina lockar får mig att förstå. Jag vill alltid förstå, och jag vill aldrig dö om jag inte får vara med dig efteråt.
