toujours

Julen var min favorit när jag var liten. Jag räknade dagarna, och dagen innan var längst men också roligast för då skulle vi julpynta. Har svaga minnen från huset i täby, då var jag bara 4 år, och min morbror Bengt var med och pyntade. Vi lyssnade på aboslute christmas, war is over, och hängde upp plastgirlanger och mjuka tavlor där det stod "god jul". 

I Mariefred var det en jul då nästan hela släkten var där. Vi måste ha varit minst 30 personer, Pappa gjorde en släktkarta så alla skulle se hur vi hörde ihop. Jag lekte med mina småkusiner, Felicia och Tim, och fick alla CD-skivor jag önskat mig (The Cardigans - Super Extra Gravity, Sufjan Stevens - Illinoise, Eels - Beautiful Freak,  Nada Surf - High/Low). På kvällen låg jag bara på sängen och lyssnade på hela Super Extra Gravity om och om igen. Låtsades att jag var Nina P. 

 

 

P tar sig direkt in i hjärtat. 

Han kommer hem till mig efter jobbet på sjukhemmet och somnar. Jag smyger ut och handlar och kommer hem och lagar lasagne till oss. Vi dricker aloholfri öl. Jag vill hela tiden kyssa honom. Han kysser väldigt snabbt, och sällan, han föredrar nog annan närhet. 

Jag blir varm i närheten av honom. Måste ta av mig koftan. Tänker på hur jag ser ut. Jag tror han märker, att jag tittar bort ofta. Rädslan att möta hans blick för länge, tänk om han inte tycker jag är fin nog?

 

Har svårt att veta vad jag gillar, vad som är mina dealbreakers. Jag har alltid sett kärleken som något som drabbar mig, kan man ha preferenser? Inga jag någonsin fallit för har varit de jag trott de skulle vara. Men killar jag träffar har alltid vetat vad de gillar, hur deras partner ska vara, se ut, bete sig. Jag har blivit så perplex när de frågat mig "vilka egenskaper är viktiga för dig" eller "vad behöver du i en relation". Blind av kärlek kan jag inte svara, jag vill bara ha den, objektet för den sinnessjuka känslan jag känner. Inga av mina relationer har hållit. Kanske är det en dålig ingångspunkt jag har. Hänsynslös i min kärlek och lojalitet till en annan, ofta på bekostnad av mig själv. Det är inte så modernt. 

Hej hallå. 

 

Snart går vi in i ett nytt decennium och jag tänkte att jag skulle skriva här igen. 

För att jag behöver det? För att jag tycker det är kul. 

 

Nutid.

Funderar mycket på min exitens och vad jag är bra för. Kanske är det självupptaget, för människan per se är väl inte särskilt bra? Men även om vi är det naturligt, kanske man kan bli bra. God. Göra nytta. SÅ tänker jag ofta när ångesten griper tag. 

 

Att bli kär.

Att vara kär har alltid gett mitt liv en mening, något att dränka ångesten i. Plöstligt drabbar det en, och en annan person kan vara centrum för mina tankar. Så skönt och plågsamt det är, att lägga allt mitt välmående på någon annan. 

 

December 2019 och jag träffar någon jag vill skriva om. Han går direkt in i mitt hjärta, ofiltrerad och ärlig tar han sig in där efter 10 minuter på Kohpanjang (hur stavas det? restaurangen på söder iaf). 

Jag håller kvar blicken när våra blickar möts för att jag riktigt ska kunna känna om det känns. Han frågar om mina tinderdejter, jag svarar ärligt och vårdslöst. För jag gick in i den här dejten alldeles totalt ovetandes om att han kanske skulle kunna få mig att känna något.  

Ofta vill jag mest att något ska hända, jag vill ruska om mitt liv, skapa kaos. 

 

___

På mitt jobbs julbord börjar jag prata med en känd svensk artist. Jag bjuder honom på hot shots och han vill bjuda mig på öl, men restaurangen stänger. Han går iväg men tar nitt nummer och håller min hand medan han ringer upp mig, så att jag verkligen ska lägga in hans nummer. Vi börjar skriva och jag får ett rus, han gillar mig, han vill ses, han vill veta vad jag gör. Han är lite äldre än jag och jag har alltid lyssnat på hans musik. Mina vänner säger att han är opålitlig. Raggig. Jag skriver i smyg, vi skickar låtar och det är kul. Jag skulle vilja att något hände, jag är lite full och skulle gärna ha kaos.

Dagen efter har jag en oerhörd ångest. 

Jag har ett nytt jobb nu. Jag trivs där och minns inte det gamla. Tänker inte på de festerna, de ansiktena, rösterna, skämten som var hela min tillvaro alldeles nyss. Så snabbt kan det gå att lämna något, och att bli lämnad. Om jag inte syns, om de på mitt gamla jobb inte ser mig och min fysiska kropp, då finns jag inte för dom. 

 

F ville inte vara min vän längre. När jag slutade kramade han mig och sa "Kompis vi ses ju snart". När jag var ledsen över att jag skulle lämna, sa han med trygg röst att det skulle bli bra, att vi säkert skulle ses mer nu. Nu när vi inte sågs på slentrian varje dag. 

Jag vet inte exakt varför han inte vill. Ibland på nätterna tänker jag att han bara inte gillar mig, alltså att han inte tycker om min personlighet. Den jag är. Det gör så ont att jag måste tända lampan. Får svindel. Hur kan jag tycka så mycket om honom? Trots att han inte vill vara med mig? Så loopas tankarna. Jag grät väldigt mycket först. Sedan blev jag arg, och tänkte, fan! Fan vilken jävla idiot som bara hållt mig på halster i månader istället för att säga som det är. Fan! Vilken jävla otacksam jävel som inte förstod att jag fixade jobbet till honom för att jag tycker så mycket om honom. Fan! Fan! Alla gånger jag försvarat hans tvivelaktiga beteende utan att han vetat om det. Fan, jag ville ringa och säga det, hur ledsen och ARG jag var. Men gjorde det inte. Grät. Vaknade på nätterna. Tog bort honom från instagram. En tyst, meningslös gest. Brydde han sig ens? Förmodligen inte. 

 

Vilken befirelse att kunna lämna någon så kallt. Som att en vänskap aldrig fanns. Tack o hej, vi ses säkert någonstans någon gång. 

 

L lämnar mig också. Jag vill så gärna vara med henne. Minns att jag blev helt förälskad första gången vi sågs. Ville hellre vara med henne än med M. Men L är ingen man har, man kan få låna hennes timmar, och sedan kan man ringa och smsa och föreslå grejer och har man tur ställer hon inte in. Så hör hon av sig när hon har tid, och man tur då kan man själv. Annars skriver man och bestämmer en ny tid men då kommer någon hon hellre vill träffa och så är man borta. 

 

Kanske är jag likadan. Kanske därför F lämnade mig. Jag älskar båda så. Saknar dom varje dag. Tänk att livet är så. Så många tankar till människor som inte vet, inte bryr sig, som aldrig tänker på en tillbaks.