jävla helvetes jävla fittkukskitihelvetesjävlajävlabajshelvete
Och döden, Robert. Vad hade du sagt om den?
Du försökte lära mig att inte oroa mig, de fredagskvällar vi spenderade ihop ägnade du åt att prata om kameralinser du köpt på tyska ebay och åt att lära mig att ta det lugnt. Jag vet inte vad du tänkte om döden, för den pratade vi aldrig om. Så långt bort var den, den fanns inte i närheten av våra små diskussioner om 80-tals synthpop eller film. Den fanns aldrig där! Men osynlig i dig låg den, ständigt närvarande fast ändå osedd.
Hur kunde det ske?
Jag avskyr den för att den tog dig. Det försvinnande vi människor valt att kalla döden. Ett namn, en händelse som kommer att hända alla, även mig. Och jag oroade mig, inför dig, jag sa att jag trodde att jag hade blodproppar och hjärntumörer och du skrattade och masserade min nacke. Jag dansade charleston och du bjöd på choklad.
Jag vet att du spenderade millenieskiftet i New York. Jag vet att du bryggde te-vin med dina kompisar på gymnasiet. Ytliga saker. Jag vet att du gjorde film, jag vet att du levde ut din kreativitet. Det som jag aldrig vågar göra gjorde du, och du skrev manus och regisserade och filmade. Själv. Jag älskade dig för det, jag älskade att du gjorde det, det som så många andra aldrig skulle våga. Du tog hand om mig, även om jag aldrig fick lära känna dig på riktigt så kunde jag känna att du bar mig genom fredagskvällarna. På en öde avdelning på Nk.
Åh. Jag står hjälplös inför döden. Den har aldrig drabbat mig, den har aldrig rört om i min närhet aldrig fått mig att gråta om det inte varit på film. Fiktiv. En konstruktion bara för att skapa känslor hos en tittare.
Åh. Jag står hjälplös inför döden. Den har aldrig drabbat mig, den har aldrig rört om i min närhet aldrig fått mig att gråta om det inte varit på film. Fiktiv. En konstruktion bara för att skapa känslor hos en tittare.
Men livet fortsätter, jag dansar charleston och dricker öl och oroar mig över triviala saker. Ibland gråter jag, och jag tänker på dig. Jag kan nästan känna din varma hand krama min axel. Jag kan se ditt retsamma leende.
Jag kan höra dig säga "ta det lugnt".
Varje sekund varje minut
Vill springa till bussar över brunnsparkens broar och dansa på takterasser vid älvsborgsbron. Jag vill ockupera universitet och höra honom prata politik! På nefertiti får han gärna ta tag i min nacke igen och igen och igen.
Jag längtar efter göteborg. Och allt kommer att lösa sig. En dag kanske jag får vara med dig, eller så får jag inte det. Skjut inte upp ditt liv, det pågår just nu. Du står i nominativ maskulinum singularis och jag i ackusativ femininum singularis. En dag står vi i samma nominativ fast i pluralis. Jag längtar inte jag väntar inte jag skjuter inte upp något! Jag vägrar! Jag ska ju ockupera universitet!
