kyss mig mer
Brukar vakna av att du kysser mig i nacken. Då låtsas jag sova en stund till för att du ska fortsätta.
Jag vill alltid vakna så.
Kan inte låta bli
Jag vill... längta. Det gör ont som Håkan säger, men ibland låter jag det göra för ont. Jag kommer aldrig sluta känna svart, men jag skulle aldrig säga det. Det vill inte du, men så är det. Jag påminns om hur mycket jag skulle gå under utan dig. Skulle inte funka överhuvudtaget, blir så svartsvartsvartsvart.
5 ögonblick (2/5)
2. Jag var full, jättefull när han och jag snubblade in på den proppfulla klubben. Den ligger under Slussen, i den där gula gången tror jag. Jag kände mig så oförmögen att hålla händer och kropp i styr, de ville bara en sak och det var att få röra om i de där yviga lockarna. Vi hade nyss mötts upp hos en kompis, ingen annan hade varit sugen på att dra vidare men jag lyckades få med mig honom. Det pirrade lite vid tanken på att det bara skulle vara jag och han, han som var så fin och så förbjuden. Jag visste att jag inte fick känna så, men det började bli olidligt i mig och jag kunde inte släppa. Han var ju där och lyssnade så noga på allt jag sa och var så klok, så fin i sitt lockiga bruna hår och så snygg i sin rödrutiga skjorta.. Som en dragning jag inte kunde rå för.
Vi kom in och köpte öl, fast jag nog redan hade fått min beskärda del. Han var inte hälften så berusad som jag, vilket kanske var tur. Vi stod och pratade, fick skrika i varandras öron för att kunna höra något inne på den högljudda klubben. Jag minns att jag rörde hans midja jättemycket, drog honom nära mig och pratade i örat. Det brände i mig, ilade och pirrade. Kändes som att vi skulle kyssas när som helst, fast det egentligen var omöjligt.
Klubben stängde och vi gick ut därifrån. Började sakta promenera längs vattnet vid gamla stan. Plötsligt låg hans armar över mina axlar, han drog mig intill sig och så gick vi. Jag önskade att han aldrig skulle släppa.
5 ögonblick
1. Jag var 16 år och inte riktigt tillsammans med min första kärlek. Det hade tagit slut, men inte riktigt slut, eftersom att vi två inte hade så många andra. Jag hade precis flyttat från Mariefred till Stockholm, där allt var så stort och annorlunda.
Han hade precis varit i USA. Solbränd, ljushårig och korthårig. Så förändrad, men ändå samma. Samma gröna jacka och samma svarta converse. Vi rörde aldrig varandra under dagen, men ville. Orörligheten fanns där hela tiden som ett tjockt lager mellan oss, jag ville ta mig igenom.
På kvällen var han uppe i min nya lägenhet. Vi låg på mitt golv och lyssnade på en vinylskiva med they will see us waving from such great heights. Sen följde jag honom och hans longboard till tunnelbanan (den var ny, från usa).
Motvilligt lämnade jag honom där. Visste inte när vi skulle ses igen, hjärtat kändes vilset i bröstet.
Porten till trapphuset hann precis gå igenom bakom mig när jag hörde någon utanför banka hårt på fönstret från utsidan. Jag vände mig om, och såg honom stå där alldeles andfådd och storögd. Jag öppnade, och vi sa ingenting, han bara klev in i det mörka trapphuset, andades snabbt och tungt.
Folk brukar använda uttrycket att luften stod stilla, men nu gjorde den faktiskt det på riktigt. Vi kysste varandra försiktigt, och jag blev knäsvag och yr på samma gång. Hans händer runt min midja och mina i hans kortklippta hår, långa, försiktiga kyssar.
ganska rädd
Drömde att jag var i New York. Fick panik över att jag skulle flyga hem, visste att planet skulle störta i atlanten.
<3
Det här med att uppdatera
så fruktansvärt svårt
om man inte just blivit alldeles uppfylld av känslor.
Det är svårt att bli det när du inte är här.
