toujours

Snart ska vi ha föreställning. Jag har så ont i huvudet. Föreställning ekar i mig, måste vila.

Jag måste börja på nytt. Alla gamla dokument och ord finns på min gamla dator, på hårddisken som jag inte riktigt vet hur man överför (kanske kan du hjälpa mig, du är väl duktig på sånt). Jag måste börja på nytt. För du är ny och med dig känner jag mig ny. Kanske är det inte bara en dator utan ett liv. Något lyckligt. Något som man kan njuta av. Något som andra kan avundas.

Bara att vara två

När jag var liten var jag så rädd. Jag var rädd för att mamma skulle dö ifrån mig. Ja säkert för pappa också, men han var inte hemma lika mycket som mamma. Jag var rädd för att gå och lägga mig på kvällarna. Jag var rädd för att föda barn. Jag var rädd för sex. Jag minns att jag som 7-åring hittade en porrtidning i skogen tillsammans med mina kompisar. Klart jag blev skärrad, det var ju så brutalt, jag hade aldrig sett något liknande. På kvällen gick jag in i vardagsrummet och grät för mamma och pappa. Jag vet inte varför det skrämde mig. Jag var kanske känslig.

Det är svårt att blogga när man har blivit såhär vansinnigt kär.

Jag tror att det är någon betingad respons som du framkallar hos mig. Jag vill ju hata dig.

Alla är försenade. Det har inte regnat idag trots de mörka molnen. Jag är kär i dig.

Och jag tänker på alla sommarnätter som snart ska bli våra
Jag tänker på alla kyssar jag missat
Alla smekningar som uteblivit
Jag kan inte förstå att jag undgått. Att jag har tittat bort.
Du är det finaste jag vet, och det finns inga människor som skulle kunna ändra på det. Din lilla katt på kökssoffan och musiken på morgonen. Mitt hår är så tovigt, men du säger att jag passar i det.

Jag kom att tänka på min mormors hus i gnesta. Det fanns en liten asfalterad väg som ledde till stop, en matvarubutik. De hade en sportavdelning en trappa upp. På sommaren blommade buskarna vid vägen och jag kommer ihåg alla gånger jag har gått där. Varför minns jag det när jag inte kan minnas hur övervåningen såg ut hemma hos mormor? Jag vet också att Monica, mammas syster bodde i gnesta. Hon dog, precis som hennes bröder när hon var ung. Vi hade en lägenhet i Stockholm, och jag minns att det är enda gången jag sett min mamma brista. Jag satt brevid henne och hon pratade i telefon och skrek och grät. Jag förstod nog aldrig.